En svag skymt av morgondis ligger kvar på ängen, men fåglarna sjunger redan och solens strålar, genom det tunna molntäcket, ger löfte om en varm och skön försommardag.
Efter ännu en sömnlös natt med tankarna malandes i mitt huvud och med känslan av att varenda cell i min kropp vibrerar på högvarv, har jag till slut stigit upp. Jag har dragit på mig närmsta plagg och gett mig ut för att försöka promenera bort ångesten som fyller mig. Maken och barnen sover. Assistenten sitter där hon ska. De klarar sig utan mig en stund.

Jag följer, som jag brukar, stigen mot ankdammen. Det är lugnt och stilla, ingen annan är ute fast det är mitt i veckan. Så förstår jag, det är ju helgdag idag, Sveriges nationaldag. Inte konstigt att ingen är ute kl 6 på morgonen.

Plötsligt stannar jag upp. Står alldeles stilla.

Högt hör jag mig själv säga: ”Jag går åt fel håll. Jag går åt fel håll”.
Men vadå går åt fel håll? Jag vet ju inte ens vart jag är på väg. Vänder om i alla fall.        Det är fötterna som bestämmer, stegen för mig framåt men jag vet inte vart. Har snart villat bort mig bland gatorna som slingrar sig fram i vårt område. Finns inte en enda väg som är rak här. Jag spanar efter någon gatuskylt och får syn på en. ”Vårstigen”, det låter bekant, jag fortsätter framåt. Plötsligt ser jag en stor metallgrind med en sol på. Nu förstår jag var jag är. Det är ju här hon bor, mamman jag brukar prata med när jag lämnar dottern på dagis. Alltid glad och trevlig. En av de få som vågar fråga, och som faktiskt lyssnar när jag berättar senaste nytt. Det var bara förra veckan som hon nämnde sin adress och att de har en grind med en stor sol på. Hur hamnade jag här?

Jag ser upp mot den grå villan. Framför huset breder en välklippt gräsmatta ut sig. Till vänster står en lekställning med gunga och rutschkana, som visar att här bor det barn. Jag blir plötsligt medveten om hur sunkig jag ser ut. Håret är oborstat, har inte satt i linserna utan har mina fula, bruna glasögon på mig. Visar mig aldrig utanför huset med dem på. Jeansen är väl ok men upptill har jag bara dragit en långärmad tröja över nattlinnet. Tröjan är skitig av matfläckar och hostslem. Usch, vad gör jag här?

Ska just vända om och gå hemåt igen när jag ser en rörelse uppe vid huset. Dörren till altanen öppnas och mannen, som jag känner igen, pappan i huset, kommer ut med en blå IKEA-påse i famnen. Tvätt! Han ska hänga tvätt, klockan kvart över sex på morgonen. På nationaldagen. Vad är oddsen för det?
Han tittar neråt trädgården, som om han känner att någon iakttar honom. Rycker till lite när han upptäcker mig på andra sidan staketet. Jag sträcker upp handen för att hälsa, vill inte att han ska tro att det är en galning som står här och glor. Fast det är det ju nästan. Han sätter ifrån sig tvättkassen och börjar med tvekande steg gå nerför altantrappan.
”Hej”, säger jag när han är halvvägs framme. ”Jag är Vs mamma, från dagis”.
”Nej men hej”, svarar han med ett lätt förvånat leende.
”Du får ursäkta, jag vet att jag inte ser klok ut men jag har inte sovit så mycket på sistone, det är lite körigt”, svamlar jag.
Han säger inget, men tittar på mig med en lugn, trygg blick, och nickar lite nätt.
”Hon är inte uppe va?”, frågar jag.
”Cilla? Jo, hon är uppe. Vill du komma in?” svarar han.
”Ja,” säger jag dröjande, ”jag ska nog göra det.”

Jag stiger in i den trånga hallen. Det ligger skor huller om buller på golvet. Stora, slitna gympadojjor blandat med små, coola barnskor. Det bor barn i spridda åldrar i det här huset, det syns. Ett snyggt, välordnat hem med lagom vardagsröra. Får genast känslan av att det är en kärleksfull familj som bor här.
Cilla kommer mot mig med kaffemuggen i handen.
”Nämen hej, är det du”, säger hon förvånat.
”Ja, du får ursäkta, men jag hamnade bara här och så mötte jag din man utanför. Är det ok om jag kommer in en stund, det är ju lite tidigt”, svamlar jag.
”Visst, självklart, kom in”, svarar Cilla och vänder om och går in mot vardagsrummet. Som om det inte var konstigt alls att jag dyker upp här klockan sex på morgonen.
”De stora killarna ska iväg på fotbollsmatch och vi tänkte ta med de små till Kolmården över dan, så vi är uppe tidigt”, fortsätter hon.
Det här är ju helt sjukt, tänker jag medan jag ställer mina sandaler i hallen och följer efter in mot matbordet, men det känns trots allt helt rätt.

Vi slår oss ner vid det stora matbordet.
”Vill du ha kaffe?”, frågar Cilla.
”Nej tack, men gärna en kopp te om ni har.”
Cilla nickar och slänger en blick åt sin man i köket.
”Berätta”, säger hon, ”hur är det?”
Jag tittar ner i bordet och drar en djup suck. Så lyfter jag blicken mot Cilla och det bara kommer. Med tårarna rinnande nerför mina kinder får jag ur mig hur galet allting är. Att nu är Loves tillstånd äntligen någorlunda stabilt. Han kan sova halva natten utan att behöva hjälp, och ibland när han får det jobbigt så reder assistenten ut det själv, utan att behöva ringa på oss. Men jag kan inte sova, kan inte somna. Om jag någon gång lyckas somna vaknar jag efter bara en timme eller två och kan inte somna om. Jag har fått tabletter, insomningstabletter, men det har bara blivit värre sedan jag fick dem. För om jag tar en tablett och sedan vaknar av ljudet av Love, eller Vilma för den delen, så är det fullkomligt omöjligt att somna om. Jag får bara ta en tablett var tolfte timme så då kan jag inte ta en ny tablett för att somna om. De senaste tio dygnen har jag bara sovit två-tre timmar per dygn, i snitt. Vissa dygn har jag inte sovit alls. En natt gick jag ut och ställde mig på studsmattan och hoppade tvåhundra hopp för att kunna slappna av och somna, men det hjälpte inte. Jag är förtvivlad, vet inte vad jag ska ta mig till.
Cillas make kommer bort till oss med en stor kopp te och en rulle hushållspapper. Han slår sig ner vid bordsänden och ger mig en bit papper.
”Tack”, säger jag. Snyter mig, torkar tårarna och tar en klunk av teet. Det värmer och smakar gott. Vi sitter tysta en stund.
”Du måste tänka på dig själv nu”, säger Cilla lugnt. ”Du måste ta hand om dig själv, annars kommer du inte hålla. Love och Vilma kommer behöva dig länge, inte bara nu.”
”Men jag tänker ju bara på mig själv”, svarar jag. Tänker att det är bara jag, jag, jag, jag orkar inte, jag kan inte sova, jag måste få egen tid.
”Anders orkar ju”, fortsätter jag. ”Han får ingen egen tid, han sover. Han har dessutom jobbet att tänka på. Jag förstår inte hur han klarar det. Det är jag som är problemet, det är jag som inte håller. Hela vår familj håller på att rasa ihop för att jag inte håller.”
Jag sätter armbågarna på bordet och lägger ansiktet mot pappret jag håller i händerna.
”Men kära Pernilla, du har hållit ända hit. Vi förstår inte hur du har orkat. Det är väl inte konstigt att du kraschar nu, när Love är mer stabil. Du har också stängt av och kört på. Men man kommer till en gräns, man kan inte köra på som ni har gjort hur länge som helst. Framför allt inte om man inte får sova. Du måste få sova.”

Vi sitter åter tysta en stund. Jag låter hennes ord sjunka in. Försöker få tyst på min inre demon som försöker intala mig att jag inte duger, att det är mitt fel att allt håller på att gå åt helvete. Men jag vet att Cilla har rätt, och att demonen har fel. Det ÄR inte mitt fel att Love är sjuk, och jag HAR kämpat väl, i tio månader nu. Jag vet ju det. Men jag är så slut, så utpumpad, att det är ytterst svårt att orka stå emot demonens nedtryckande ord.
Tårarna har slutat rinna, jag andas lugnare. Vet att jag måste samla ihop mig och hitta nya krafter. Jag har inte mycket tid, snart har de vaknat därhemma. En vecka på Mallis är liksom inte ett alternativ.
”Vad ska jag göra?”, frågar jag och tittar på dem båda.
”Jag tror du behöver en paus, komma bort några dagar”, svarar Cilla. ”Finns det någon möjlighet för dig att åka iväg några dagar?”, fortsätter hon.
”Vet inte”, svarar jag. ”Jag skulle kanske kunna åka ner till min familj i Skåne, men jag kan ju inte lämna Anders ensam. Dessutom tror jag inte jag skulle orka resa.”
”Men idag då, hur ser det ut idag”, frågar hon.
Det blir helt blankt i mitt huvud. Idag? Vi har inga planer idag. Vi försöker bara ta oss igenom en dag i taget. Men, i och för sig, det är ju helgdag idag, Anders är hemma. Kanske?
”Jo, kanske Anders skulle kunna ta barnen själv, vi har ju assistent”, svarar jag trevande. ”Kanske jag skulle kunna komma ifrån över dan.”
”Bra, kan du inte göra det”, säger Cilla uppmanande. ”Ta en dag för dig själv. Lägg dig i solen, koppla av, ät gott. Jag tror det är precis vad du behöver.”
Jag känner ett svagt uns av hopp, kanske hon har rätt. Kanske jag hinner samla tillräckligt med kraft om jag bara får en dag för mig själv utanför huset. Så det räcker fram till helgen iallafall. Sen kanske farmor kan ta Vilma i helgen, så kan Anders och jag turas om med Love.
Jag nickar och ett försiktigt leende sprider sig på mina läppar. Jag skäms fortfarande över att ha ramlat in här i det här skicket, men det får vara, det är det värt.
”Tack”, säger jag, ”jag behövde verkligen lite goda råd.”
De vet att jag menar det.
”Ingen fara”, svarar Cilla. ”Vi är glada om vi kan vara till hjälp.”
Och jag vet att hon menar det.