Så många gånger jag trott att ”Där kom vändningen! Nu är vi på banan igen. Nu kommer allt gå åt rätt håll”. Så dumt. Det går inte till så. Man tar steg framåt och man tar steg bakåt. Hela livet. Jag vet ju det, egentligen.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker tillbaka på alla gånger jag känt så och full av energi och livslust skrivit av mig. Tänk om jag då vetat när nästa dipp skulle komma, och hur många dippar till som väntade. Tur att jag inte visste det! Tur att jag gång på gång vågar tro och hoppas på att NU har det vänt.

Såhär beskrev jag denna berg-o-dal-bana för några år sedan. Kanske känner Du igen dig?

”Jag kör på i blindo, utan riktning, utan mål. Tar mig igenom en timme, en dag, en vecka i taget. Återgår i perioder till mitt arbete men tvingas ta uppehåll när assistansen inte fungerar eller krafterna inte räcker. Ibland känner jag mig som ”super-woman” – jag klarar allt! Ibland förstår jag inte var jag ska få kraften att ta mig ner för trappan och göra välling till dottern. Vissa dagar ser jag allt i svart, andra dagar är jag ofantligt tacksam. Tacksam för att vi haft turen att träffa på underbara människor som hjälpt och stöttat oss på olika sätt. Tacksam för att det finns personlig assistans så att vår son kan bo hemma hos oss trots sitt vårdbehov. Ofantligt tacksam för hans, trots allt, mirakulösa utveckling. Men jag får inte fäste, hittar inte marken under mina fötter, har ingen kontroll över mitt eget mående. Förstår inte hur jag kan vara så stark vissa dagar och fullständigt utslagen andra. När jag känner mig någorlunda stark tar jag i för hårt, försöker ta igen förlorad tid och förlorade upplevelser, vilket bara resulterar i att jag hamnar platt på marken igen. Hittar ingen balans. Söker hjälp och stöd på olika sätt och ibland hjälper det men berg-och-dal-banan fortsätter.”

Och den fortsätter… MEN successivt tar jag mig framåt. Envist och målmedvetet klättrar jag uppåt på livs-kvalitet-trappan. Även om jag vissa dagar dimper rejält så är min grund betydligt stabilare nu. Jag kommer snabbt upp på min basnivå igen. Behöver inte sega mig uppför varje steg, utan kan kliva direkt tillbaka till det trappsteg jag lyckats nå. Därifrån kan jag sedan ta sikte, återhämta mig en stund och påminna mig om att det är de små stegen som leder mig framåt på bästa sätt.

Acceptera bakslagen,

ladda om och

fortsätta framåt.

Små, små steg i rätt riktning…