Jag hamnade i ett intressant samtal hos frisören härom dagen. Det är lustigt det där, jag hamnar ofta i allvarliga samtal med okända människor. Det får jag analysera i ett annat inlägg…

Frisören, som kommer från Syrien, berättade om sin familj som bor kvar där, mitt i kriget. Att de får vattenleverans en gång per vecka, att de bara har elektricitet ett par timmar varje dygn. Att de trots det, trots kaos och hot mot livet, fortsätter leva. Tar sig till sina jobb även om de inte vet om de kommer få någon lön. Även om jag, tack och lov, inte har någon som helst erfarenhet av krig kunde jag relatera till det. Det där att man fortsätter leva, så gott man kan, för man har inget val. 

Jag minns hur vi försökte hålla kvar det normala livet trots att vår nyfödde son låg på intensivvårds-avdelning i 5 månader. Lämna och hämta dottern på dagis, ordna kalas när hon fyllde år. Min man försökte till och med jobba några timmar varje vecka. Långt senare insåg jag att det var hans räddning, hans sätt att inte krascha. Även under min cancer-behandling höll vi fast vid vardagens rutiner och tog oss iväg på semester, trots att jag knappt orkade gå runt kvarteret.

Frisören sa något som landade i mig. Något som har vuxit fram hos mig under mina år av tuffa prövningar. ”Jag ber för dem varje dag”.

Jag är inte ”troende”, men är medlem i svenska kyrkan och döpt, konfirmerad och vigd där. Sedan ungefär ett år tillbaka ber jag varje kväll. Min bön har ingenting med religion att göra. Vad Jesus gjorde för 2000 år sedan är ingenting jag bryr mig speciellt mycket om. (Ursäkta alla ni som tror, jag tycker om kyrkor och tycker att de är viktiga i vårt samhälle, men i mitt liv har inte Jesus någon aktiv plats.) Jag tror på annat. Jag tror på familjen, på tacksamhet, på kärlek och medmänsklighet, på varje individs inre röst och möjlighet att nå sin fulla potential. Det tror jag på.

Men jag tänker att vi missar något, vi som inte ”tror”. För när du väl sitter där, med ditt svårt sjuka barn i famnen, eller med egen livshotande sjukdom – då ber du! Vare sig du tror eller inte.

Det som tagit mig igenom våra prövningar är rutiner. Saker som jag fortsatt göra trots att jag mått fruktansvärt dåligt. Andningsövningar, den dagliga promenaden till min bänk under cellgiftsbehandlingen, mina kaffe-stunder och terapeutiska samtal. Men det har tagit tid att hitta dem! Innan jag hittade dem hade jag ingenting att hålla mig i, utan föll handlöst ner i det ”svarta hålet”. Som tur är har jag en vilja av stål, så jag har jobbat mig upp ganska fort när jag ramlat ner. INTE accepterat att vara där. Men jag tänker att de som är aktivt troende har redskap att ta till när krisen drabbar dem, som vi icke troende inte har.

Jag är övertygad om att det finns viktiga nycklar i det här. Kanske skulle vi inte vara så drabbade av utmattningssyndrom i vårt icke-troende samhälle om vi skapade dagliga rutiner för återhämtning och reflektion. Det är nog det vi försöker göra genom de senaste årens ökade intresse för mindfulness, meditation och yoga. Vi behöver det här i vår stressade, ständigt uppkopplade värld. Icke-religiösa rutiner som gör oss snällare mot oss själva och varandra. De får oss att må bättre och åstadkomma mer. Jag skulle dessutom önska att vi hittade sätt att knyta våra högtider, som jul och påsk, till viktiga medmänskliga värderingar. De behöver inte vara kopplade till någon religion, men högtider bör handla om något annat än presenter (leksaker som våra barn redan har för mycket av) och godis (som vi ändå inte vill att de ska äta).

Ja, jag tror vi missar något, vi som inte ”tror”. Något jag inte kopplar till religionen i sig, utan vanor, som hjälper en att hålla sig i rörelse mitt i en kris, och reflektion som hjälper oss att implementera våra värderingar i vårt dagliga liv.

Vad tror du?