Minns du första gången ditt barn sa ”mamma” eller ”pappa”? Jag minns INTE första gången min dotter sa det till mig. Jag har många andra häftiga minnen från när hon nått olika milstolpar i sin utveckling, men inte just det. Däremot minns jag väldigt starkt första gången jag såg min son säga ”katt”.

Han sitter på golvet i vårt matrum, vars ena vägg består av skjutdörrar med glas från golv till tak. Jag sitter vid bordet med ryggen mot trädgården utanför. L försöker fånga min uppmärksamhet. Jag vänder min blick mot honom och förstår genast att han verkligen försöker säga mig något. Han låter, trots nappen i munnen, på sitt speciella sätt och rör på händerna. Jag svarar uppmuntrande och försöker lista ut vad det är han menar. Han är uppspelt och glad, klappar på något konstigt sätt med händerna. Jag fattar ingenting. Så pekar han, och klappar med ena handen på andra handens fotrygg. Jag tittar ut och upplever en magisk känsla. En katt – L berättar för mig att han ser en katt i vår trädgård!

Jag sjunker ner på golvet bredvid honom. Svarar L med ett stort leende och säger ”ja, en katt!” med både ord och tecken. L spricker upp i ett, om möjligt, ännu större leende, glad och stolt över att ha gjort sig förstådd. Katten blir inte det minsta skrämd över vår förtjusning utan kommer fram och stryker sig mot glaset. Jag sträcker mig snabbt efter mobilen och lyckas föreviga detta magiska ögonblick. Det skulle kunna vara därför jag minns det, för att jag faktiskt har det på bild, men det är det inte. Tror inte man glömmer en så lycklig stund i första taget. Första gången vår son, som vi inte vetat om han någonsin kommer kunna prata, visar och tecknar ”katt”. I den stunden vet jag att han kommer göra sig förstådd vare sig han kommer kunna prata eller inte.

”Titta mamma, en katt!”

Så till föräldrar, och andra anhöriga, som tvekar inför att börja teckna med sitt barn – tveka inte. Börja teckna! Ni har allt att vinna, inget att förlora. Att det känns konstigt och kanske genant är ett ytterst lågt pris för chansen att ge ditt barn ett språk, en möjlighet att kommunicera utöver känslouttryck. Både förskolepersonal och andra föräldrar har uttryckt tacksamhet för att L introducerat teckenkommunikation på dagis. Det har visat sig komma flera andra barn i gruppen till godo. Förutom tecken finns dessutom en uppsjö av olika kommunikations-hjälpmedel.

Idag pratar vår son riktigt bra, ibland får man be honom upprepa men oftast gör han sig förstådd, även av personer som inte känner honom. Vid matbordet roar vi oss ibland med att försöka komma ihåg tecknen för olika ord. Färger och favoritmat är de tecken vi minns bäst. Tecknet för ”busa” har L heller inte glömt ;).