Efter att min dotter brutit ihop pga att jag inte kunnat följa med hennes klass till Skansen känner jag att jag måste ta reda på vad hon vet om min sjukdom. Så en dag när vi är ensamma hemma frågar jag henne.
”Vet du vad det är för sjukdom jag har?”
”Ja”, svarar hon och tittar rakt på mig. ”Det är cancer.”
”Vet du någonting om den sjukdomen”, fortsätter jag.
”Ja, att man kan dö av den”, svarar hon, fortfarande med blicken fäst i min.

Vi sitter mitt emot varandra vid matbordet. Utanför skiner solen och fåglarna kvittrar. Hennes ord känns som ett slag i magen, men jag sitter alldeles stilla, rör inte en min. Koncentrerar mig bara på att fortsätta andas i lugn takt. Jag vet att det inte är orden i mitt svar nu som har störst betydelse, utan hur jag levererar dem. Det är av det hon kommer tolka mitt svar, oavsett vad jag säger.
Så utan att vika med blicken och med stadig röst fortsätter jag:
”Ja, det kan man. Men det tänker inte jag göra. Jag har fixat det här förut och jag kommer fixa det igen. Det kommer bli jobbigt, jag kommer vara trött och kommer kanske inte orka göra så mycket, men jag kommer bli bra den här gången också.”
Hon ser på mig en kort stund, nickar lite, och övergår sedan till att prata om något helt annat. En tydlig signal om att sjukdomen är slutdiskuterad för nu.

Den här händelsen får mig att inse vad min man måste gå igenom när jag bryter ihop. Senast i förmiddags var det jag som gråtande släppte ut min egen oro. Tänk om jag inte fixar det.
Då var det han som obemärkt fick ta det där slaget i magen, fortsätta andas och med stadig stämma säga:
”Det är klart du fixar det, älskling, jag vet att du kommer fixa det.”
Shit vad han är stark för mig. Och jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha en underbar familj att kämpa för. Det finns inget alternativ. För deras skull ska jag kämpa för allt jag är värd, med förstånd, näbbar och klor. Jag måste, precis som förra gången, hålla mig lugn och fokuserad. Och jag måste kämpa min igenom det här, oavsett hur tufft det blir.

Så kom det – äntligen vill jag nästan säga – en reaktion från min dotter.
Hon kommer instudsande i vardagsrummet, nyss hemkommen från skolan, och fram till mig där jag sitter uppkrupen i fåtöljen. Det har gått några dagar sedan jag fick första cellgiftskuren och kortisonets uppiggande effekt har gått över. Nu är kroppen tung, som fylld av betong emellanåt, hjärnan är seg, jag mår illa och är känslig för ljud.

”Mamma”, säger hon och skiner som en sol, ”kan du följa med min klass till Skansen imorgon?”
Det snörper åt kring min strupe. Hon är så glad, och jag kommer göra henne så ledsen.
”Älskade vän, jag kan ju inte det”, svarar jag och försöker svälja bort klumpen i halsen.
Hon stannar upp och leendet försvinner på en halv sekund.
”Varför inte?”
”Jag orkar inte det. Det är jättemånga backar på Skansen, jag orkar inte gå där en hel dag.”

Den glada flickan har på ett ögonblick förbytts till en arg, ledsen och besviken flicka.
”Men jag vill att du ska följa med. Elins mamma ska följa med, hon har tagit ledigt från jobbet till och med. Du är ju ändå hemma. Snälla, du kan väl följa med.”
Tårarna tränger fram i hennes ögon och jag tänker att det är bra, en anledning för henne att släppa fram känslorna kring min sjukdom men i en fråga hon kan hantera – att jag inte kan följa med till Skansen.

Jag glider ner på golvet och tar henne i min famn, kramar och gungar henne, och kniper ihop ögonen för att stoppa tårarna som är på väg. Vi sitter så en stund innan jag hittar orden jag vill säga till henne.
”Vet du gumman, det finns inget jag hellre vill än att följa med din klass till Skansen. Men eftersom mina mediciner gör mig så trött och gör att jag lätt smittas av förkylningar så kan jag inte det. Jag förstår att du blir ledsen, det blir jag med. Man får bli ledsen. Det är så dumt att ni ska behöva ha en så trött mamma en gång till.”
Nu sitter hon lugnt i min famn, nickar och låter tårarna rinna.
”Men vet du”, fortsätter jag, ”vi kommer fixa det här också. Det kommer bli tufft en tid men sen kommer det bli bra igen. För vi har varandra och vi hjälper varandra, eller hur?” Hon nickar igen och torkar tårarna.

”Det är jättebra, gumman, att du säger till när du är ledsen eller om du undrar något. Det är bara att fråga, och vill du inte prata med mig eller pappa så har du många andra du kan prata med. Du kan prata med mormor eller med Elins mamma eller sjuksköterskan på din skola, hon vet att jag är sjuk och henne kan du också prata med.”
Så sitter vi tysta en stund tills lillebror, som sitter i soffan, tittar upp från sin Ipad, tar av sig lurarna och frågar:
”Varför är hon ledsen?”
”För att jag inte kan följa med hennes klass till Skansen imorgon”, svarar jag.
”Jaha”, svarar han och sätter på sig lurarna igen.

Det är skillnad att prata med barnen den här gången. Första gången jag hade bröstcancer var sonen tre år och dottern fem. Då kunde man prata i termer som ”den dumma knölen” och ”starka mediciner” som gjorde mig så trött och fick mig att tappa håret.
Så kan man fortfarande prata med sonen, som nu är sex år, men inte med dottern. Hon är åtta och går i andra klass. Hon kan läsa. Att googla är vardag för henne.
Oavsett om hon letar efter muffinsrecept eller vill veta hur man gör slime skriver hon bara in ordet i sökordsrutan och trycker på Sök.
Shit! Har hon googlat cancer? tänker jag. Men nej, jag tror inte hon kan stava till det, tack och lov.