Våra barn vet, ser och hör, så mycket mer än vi vuxna tror. Att försöka ”skona” barnen, genom att hålla dem utanför, tror jag inte är någon bra idé. Andra kanske tycker annorlunda. Jag har full respekt för att varje förälder måste göra det den anser bäst, men för mig är det så. Vi är en familj – ett team – det måste barnen få känna. Av en psykolog eller kurator kan man få hjälpa att hitta ett lämpligt sätt att prata med barnen, utifrån deras ålder och personlighet. De behöver inte veta allt, men de måste få svar på sina frågor. Deras fantasi kan annars ge dem väldigt tokiga svar.

En kväll när jag nattade min dotter, rejält sliten efter sista cellgiftsbehandlingen, frågade hon mig:

– ”Mamma, hur fick du den där knölen i bröstet”.
– ”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag, ”det är det ingen som riktigt vet”.
– ”Jo, jag vet.”
– ”Jaha, gör du”, svarade jag förvånat.
– ”Ja, du fick den när jag gjorde såhär”, sa hon med allvarlig min och knuffade till mitt friska bröst med armbågen.

Jag tappar andan. Jag minns det där. Det var samma dag som min första punktion, när jag fortfarande inte visste vad det var för knöl jag hittat. Vi satt i soffan och när dottern kom åt mitt bröst gjorde det så ont att jag skrek till högt.
– ”Vad bra att du säger det gumman”, svarade jag och fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna, ”för då kan jag berätta för dig att det har absolut ingenting med det att göra. Det är INTE ditt fel att jag fick den där knölen.”

Dottern tar en lättad suck och fortsätter:
– ”Nähä, är det pappas fel?”
– ”Nej”, skrattar jag och nu rullar tårarna över kanten ändå. ”Det är inte pappas fel, och det är inte mitt fel heller. Det är ingens fel, ibland blir det bara så.”

Jag vet inte hur länge min dotter hade funderat på det där, inte så länge hoppas jag, men jag är så glad att hon vågade fråga. Det är vi vuxna som måste visa barnen att det är okej att fråga. Genom att prata, på ett lämpligt sätt med barnen, ger vi dem strategier att hantera denna och kommande kriser. För de VET när något inte stämmer.

Även utmattning och depression går att prata om. Man kan förklara för barnen att man VILL orka göra så mycket mer men just nu finns inte krafterna, att man på olika sätt får hjälp för att må bättre och orka mer. Att det kommer bli bättre. Och så får man se till att ta hjälp på olika sätt. Så kommer det bli bättre!

Med små, små steg i rätt riktning…