Oktober 2018
Det har gått 8 veckor sedan jag fick sista cellgifts-omgången, ser jag i kalendern. Inte längre?
När behandlingen var klar kände jag mig villrådig. Hur skulle jag lägga upp min återhämtning och rehabilitering? Med facit i hand lyckades jag ju inte så bra första gången, trots mina goda intentioner och alla värdefulla ”nycklar” jag samlat på mig.

Jag insåg att ett stort misstag jag tidigare gjort gällde min träning. Trots att jag har försökt börja lugnt har jag lagt ribban för högt och snabbt drabbats av smärtproblem. På grund av smärtan har jag inte kunnat fortsätta träna och därmed tappat en av de allra viktigaste nycklarna för att hålla sig frisk, både fysiskt och psykiskt.
Man tycker ju att jag som sjukgymnast ska ha koll på sånt, men det är en sak att instruera andra och en helt annan grej när det gäller en själv! Därför bad jag ett riktigt proffs på just träning och återhämtning om hjälp.

Det visade sig vara ett bra drag!
Utifrån ett submaximalt konditionstest där han, genom att ta ett blodprov på mig var tredje minut, hittade min mjölksyra-tröskel fick jag träningsråd anpassade för mitt nuvarande hälsostatus. Vi kom överens om att jag i trettio minuter, två gånger per dag, skulle ”träna” i form av promenader i backig terräng, stavgång eller cykling. En pulsmätare hjälper mig att lägga träningen på rätt intensitet och undvika att ta i för hårt. Testet visade att rätt nivå för mig just nu är pulsintervallet 130–145 slag/min. Som sagt, självklart för en sjukgymnast men inte för mig som privatperson. Det är tur att jag är bra på att be om hjälp när jag behöver!

Det är nu drygt fyra veckor sedan jag träffade tränings-coachen och under denna tid har jag följt hans råd och i övrigt levt precis som tidigare. Med två barn, på nio och sju år, får man faktisk en del motion i vardagen, vilket testet med coachen också visade. Jag hade inte så dålig kondition som jag trodde!
Vi har hund så jag går mycket i min vardag, jag bär in matkassar och jag bär tvättpåsar upp och nerför trappan, men det räcker inte. I vardagssysslorna kommer man sällan upp tillräckligt i puls för att få ut den där lycko-effekten i form av endorfiner som träning ger. Man behöver ta i så att man blir lite andfådd och svettig för att nå dit.

När jag börjar promenera ute i ganska branta backar märker jag genast skillnad. Efter bara några meter suger det i låren och jag blir snabbt andfådd. Men det känns bra. Jag känner att jag gör något vettigt för min hälsa och jag känner sådan tacksamhet att jag faktiskt kan, nu när den där stundtals förlamande tröttheten från cellgifterna börjat släppa.
Efter några veckor med backträning och stav-gång vågar jag mig in i gymmet. Jag kör tio minuter på cykel, tio minuter på crosstrainer och de sista tio kör jag lätta vikter och stretch. Pulsbandet är på, liksom mina lurar för att stänga ute jobbiga ljud och jag är nästan ensam i gymmet. Hade jag varit ensam hade jag nog studsat upp och ner med armarna i vädret och skrikit ”YES!” när jag var klar för det ger en så otrolig lyckokänsla.

På bara fyra veckor har jag nått följande resultat: jag är piggare, gladare, har mindre ångest, orkar leka, busa o hjälpa barnen med läxorna, jag har mindre smärta i bröst-och ländrygg och några enstaka nätter har jag t.o.m. somnat utan restless legs – en väldigt jobbig biverkan som många av mina cancerkompisar också lider av, oavsett cancertyp och typ av behandling.
Tänk vilken effekt träning har när man lägger ribban rätt.
Det är långt kvar men dessa veckorna har jag verkligen tagit små steg, men samtidigt rejäla kliv, åt rätt håll. Jag är så tacksam för det!