Så kom det – äntligen vill jag nästan säga – en reaktion från min dotter.
Hon kommer instudsande i vardagsrummet, nyss hemkommen från skolan, och fram till mig där jag sitter uppkrupen i fåtöljen. Det har gått några dagar sedan jag fick första cellgiftskuren och kortisonets uppiggande effekt har gått över. Nu är kroppen tung, som fylld av betong emellanåt, hjärnan är seg, jag mår illa och är känslig för ljud.

”Mamma”, säger hon och skiner som en sol, ”kan du följa med min klass till Skansen imorgon?”
Det snörper åt kring min strupe. Hon är så glad, och jag kommer göra henne så ledsen.
”Älskade vän, jag kan ju inte det”, svarar jag och försöker svälja bort klumpen i halsen.
Hon stannar upp och leendet försvinner på en halv sekund.
”Varför inte?”
”Jag orkar inte det. Det är jättemånga backar på Skansen, jag orkar inte gå där en hel dag.”

Den glada flickan har på ett ögonblick förbytts till en arg, ledsen och besviken flicka.
”Men jag vill att du ska följa med. Elins mamma ska följa med, hon har tagit ledigt från jobbet till och med. Du är ju ändå hemma. Snälla, du kan väl följa med.”
Tårarna tränger fram i hennes ögon och jag tänker att det är bra, en anledning för henne att släppa fram känslorna kring min sjukdom men i en fråga hon kan hantera – att jag inte kan följa med till Skansen.

Jag glider ner på golvet och tar henne i min famn, kramar och gungar henne, och kniper ihop ögonen för att stoppa tårarna som är på väg. Vi sitter så en stund innan jag hittar orden jag vill säga till henne.
”Vet du gumman, det finns inget jag hellre vill än att följa med din klass till Skansen. Men eftersom mina mediciner gör mig så trött och gör att jag lätt smittas av förkylningar så kan jag inte det. Jag förstår att du blir ledsen, det blir jag med. Man får bli ledsen. Det är så dumt att ni ska behöva ha en så trött mamma en gång till.”
Nu sitter hon lugnt i min famn, nickar och låter tårarna rinna.
”Men vet du”, fortsätter jag, ”vi kommer fixa det här också. Det kommer bli tufft en tid men sen kommer det bli bra igen. För vi har varandra och vi hjälper varandra, eller hur?” Hon nickar igen och torkar tårarna.

”Det är jättebra, gumman, att du säger till när du är ledsen eller om du undrar något. Det är bara att fråga, och vill du inte prata med mig eller pappa så har du många andra du kan prata med. Du kan prata med mormor eller med Elins mamma eller sjuksköterskan på din skola, hon vet att jag är sjuk och henne kan du också prata med.”
Så sitter vi tysta en stund tills lillebror, som sitter i soffan, tittar upp från sin Ipad, tar av sig lurarna och frågar:
”Varför är hon ledsen?”
”För att jag inte kan följa med hennes klass till Skansen imorgon”, svarar jag.
”Jaha”, svarar han och sätter på sig lurarna igen.

Det är skillnad att prata med barnen den här gången. Första gången jag hade bröstcancer var sonen tre år och dottern fem. Då kunde man prata i termer som ”den dumma knölen” och ”starka mediciner” som gjorde mig så trött och fick mig att tappa håret.
Så kan man fortfarande prata med sonen, som nu är sex år, men inte med dottern. Hon är åtta och går i andra klass. Hon kan läsa. Att googla är vardag för henne.
Oavsett om hon letar efter muffinsrecept eller vill veta hur man gör slime skriver hon bara in ordet i sökordsrutan och trycker på Sök.
Shit! Har hon googlat cancer? tänker jag. Men nej, jag tror inte hon kan stava till det, tack och lov.