Efter att min dotter brutit ihop pga att jag inte kunnat följa med hennes klass till Skansen känner jag att jag måste ta reda på vad hon vet om min sjukdom. Så en dag när vi är ensamma hemma frågar jag henne.
”Vet du vad det är för sjukdom jag har?”
”Ja”, svarar hon och tittar rakt på mig. ”Det är cancer.”
”Vet du någonting om den sjukdomen”, fortsätter jag.
”Ja, att man kan dö av den”, svarar hon, fortfarande med blicken fäst i min.

Vi sitter mitt emot varandra vid matbordet. Utanför skiner solen och fåglarna kvittrar. Hennes ord känns som ett slag i magen, men jag sitter alldeles stilla, rör inte en min. Koncentrerar mig bara på att fortsätta andas i lugn takt. Jag vet att det inte är orden i mitt svar nu som har störst betydelse, utan hur jag levererar dem. Det är av det hon kommer tolka mitt svar, oavsett vad jag säger.
Så utan att vika med blicken och med stadig röst fortsätter jag:
”Ja, det kan man. Men det tänker inte jag göra. Jag har fixat det här förut och jag kommer fixa det igen. Det kommer bli jobbigt, jag kommer vara trött och kommer kanske inte orka göra så mycket, men jag kommer bli bra den här gången också.”
Hon ser på mig en kort stund, nickar lite, och övergår sedan till att prata om något helt annat. En tydlig signal om att sjukdomen är slutdiskuterad för nu.

Den här händelsen får mig att inse vad min man måste gå igenom när jag bryter ihop. Senast i förmiddags var det jag som gråtande släppte ut min egen oro. Tänk om jag inte fixar det.
Då var det han som obemärkt fick ta det där slaget i magen, fortsätta andas och med stadig stämma säga:
”Det är klart du fixar det, älskling, jag vet att du kommer fixa det.”
Shit vad han är stark för mig. Och jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha en underbar familj att kämpa för. Det finns inget alternativ. För deras skull ska jag kämpa för allt jag är värd, med förstånd, näbbar och klor. Jag måste, precis som förra gången, hålla mig lugn och fokuserad. Och jag måste kämpa min igenom det här, oavsett hur tufft det blir.