Vårkänslor? – Vårkänslor!

30 april 2015, kl 03.25

Nu är jag där igen, vänder bort blicken så fort jag går förbi en spegel. Orkar inte, vill inte se. Det där är inte jag.

Det känns som att jag är någon helt annanstans, med mitt långa blonda hår fladdrande i vinden och ett leende på läpparna. Den som är här är någon annan. Det blir så ohyggligt påtagligt nu, när jag ser mig själv, att jag har …cancer.

Jag har lyckats hålla det på avstånd hittills, inte behövt ta in. Bara fokuserat på att ta mig igenom den här skitbehandlingen en dag i taget. Men nu är det svårt. Jag ser så cancersjuk ut, med min rakade skalle, mitt lätt svullna, rodnade ansikte och min sura min på grund av ständigt illamående.

Fast idag ska jag väl inte klaga, det senaste dygnet har jag trots allt fungerat. Illamåendet ligger ett par lager under ytan. Men den där äckelsmaken i munnen har jag hela tiden. Får borsta tänderna så fort jag ätit något, vilket är ungefär varannan timme. Och törsten går inte att släcka eftersom allt jag försöker dricka smakar skit.

Nä, jag vill inte se mig själv, vill inte tänka på varför, bara fokusera på att ta mig igenom. Måste hitta tillbaka till mitt lugn och mitt fokus. Måste andas!

”Jag andas in, jag andas ut…, jag andas in, jag andas ut…” Känner att spänningarna släpper en aning.

Lugn. Fokus. Positiva målbilder – jag, barnen och maken på stranden. Älskade barn! Älskade man.

Det kommer bli bra. Vi räknar ner, kommer närmre och närmre målet. En frisk mamma och en helt vanlig vardag, med guldkant av att VI VET att livet inte kan tas för givet.

Jag är stark, jag klarar det. En fot framför den andra, åt rätt håll.
Det är ok, låt tårarna rinna, ut med det. Ge plats åt kraften som kommer ta mig igenom det här. Andas.

// Utmattade mamman, 30 april 2015

30 april 2017, kl 09.20

Himlen är blå, luften är sval. Jag sätter på mig kepsen för att inte bländas av solen. För fjärde gången på tio dagar snörar jag på mig joggingskorna. Våren har kommit och kroppen längtar ut. Har kollat olika ”nå halvmilen på 6 veckor” – reportage, men struntar i dem! Jag lyssnar på min kropp istället, joggar när den vill jogga och går när den vill gå. Jag går definitivt mer än jag joggar – men spelar roll?

Det är fördelen med att ha riktigt dålig kondition – det krävs inte mycket för att göra framsteg.

Min promenad / jogging-tur går längs ån, upp mot kyrkan. Det slår mig att jag glömt ta min antidepp-medicin på morgonen. Vilket friskhets-tecken! – min kropp vill hellre ut och jogga än att ta antidepp-medicin. Jag tänker att effekten nog är ungefär densamma. Men visst, jag har satt ut medicinen för snabbt tidigare, vet att det måste göras i lagom takt och i samråd med läkare, annars blir det bakslag. Men min kropp visar att den börjar bli redo.

Det är en härlig runda, upp till kyrkogården och tillbaka. Stannar till vid pappa, plockar bort några vissna blommor vid hans sten och tar ett litet ”snack”. Lägger, som jag alltid gör, en slängpuss med handen på stenen när jag går.

På vägen hem tänker jag på hur långt jag kommit, mentalt, det senaste halvåret. Hur mina små, små steg i rätt riktning tagit mig milslångt, och jag känner en enorm tacksamhet.

Väl hemma övermannas jag av två pratglada barn som tydligen har massor att berätta, trots att jag bara varit ute en halvtimme. ”Ja, ja, ja – jag lyssnar.” Men låt mig stretcha – så jag kan ta en tur i övermorgon igen.

// Inte så utmattade mamman, 30 april 2017