Var det där blod?

Jag lastar in matvarorna i bilen och slår en blick på klockan. Sonens assistent behöver sluta tidigare idag, jag har lovat att vara där om tio minuter. Det hinner jag. Byter radiokanal innan jag rullar ut från parkeringen, för reklam orkar jag inte lyssna på, och fortsätter mot förskolan.

I ögonvrån ser jag mannen på andra sidan gatan, på väg åt samma hålla som jag. Min hjärna hajar till, och jag slår en blick i backspegeln. Någonting är fel. Vad är det för stor fläck han har i pannan? Måste hålla ögonen på vägen men min hjärna spelar upp bilden i mitt huvud som i slowmotion. Var det där blod? Jag bromsar in lite, flackar med blicken, har en bil bakom, här kan jag ju inte stanna… Jo, fasiken, det var blod han hade i huvudet. Ser busshållplatsen lite längre fram och tar sikte på den.

Jag kliver ur bilen och börjar gå tillbaka mot mannen, som nu har gått över gatan. På den sidan finns ingen trottoar så han går i kanten av körbanan. Jag skyndar mot honom, där kan han ju inte gå.

Vi möts och jag hjälper honom över i vägrenen.
– Men, hur står det till, vad har hänt? frågar jag.
– De bara stack, svarar mannen och ser sig förvirrat omkring. De körde på mig och sen stack de bara.
– Har du blivit påkörd? fortsätter jag.
– Ja, en moped, de körde rakt på mig, sen stack de bara. Två killar var det.
– Är det okej att jag ringer en ambulans, frågar jag.
– Nej, nej, nej, svarar mannen som jag gissar är i 60-70-års-åldern, jag bor precis här borta, fortsätter han, pekar och börjar ta några steg.
– Men du har ett stort sår i pannan och du blöder en del, jag skulle gärna vilja ringa en ambulans, försöker jag.

I samma stund kör en polisbil förbi. Jag vinkar åt den och ser att den stannar vid första tvärgata. Jag drar en lättande suck och släpper mobilen som jag just var på väg att fiska upp ur fickan.

– Vet du, det kommer ett par poliser här och de vill nog gärna prata med dig, jag tror det är bra om du berättar vad som har hänt, säger jag.
Mannen andas lite lugnare nu och står stilla. Han ger ett chockat inryck men verkar okej ändå, trots det otäcka såret och blodet som runnit nerför ena ögat och kinden.

Poliserna kommer fram. De vänder sig mot mannen och frågar vad som hänt. Jag kommer just på att assistenten väntar och börjar gå tillbaka mot bilen. Men det känns lite konstig att bara gå, tänk om de tror att jag kört på honom. Så jag vänder tillbaka, lämnar mitt ytterst korta vittnesmål och får okej på att jag kan åka.

Väl framme på förskolans parkering blir jag plötsligt skakig. Jag känner mig skärrad, trots att jag inte sett själva olyckan, att mannen verkade okej och att jag lämnat honom i goda händer. Jag ringer mamma. Måste bara få berätta vad som hänt. Det får jag och sedan avslutar vi snabbt så assistenten kan komma iväg.

Tankarna som dröjer sig kvar under kvällen är ”varför stannade ingen annan” och ”hur mår de där killarna på moppen?”. Det måste varit minst tio bilar som mött och kört förbi mannen utan att stanna. Är man så upptagen eller stressad att man inte lägger märke till att man kör förbi en person med ett stort blödande sår i pannan, ens på en 30-väg? Eller är man rädd, vågar man inte stanna?

Jag är inte den som skulle ge mig in och försöka avbryta ett slagsmål på stan en sen kväll, och jag vet att jag sagt åt min man att inte heller göra det om han skulle hamna i den situationen. Då hade jag nog ringt polis och försökt få hjälp av flera att gripa in. Men att hjälpa en ensam person mitt på ljusa dagen är ju något annat. Jag tänker på min mamma, min man, mina barn. Hoppas innerligt att någon stannat och hjälpt dem.

Och killarna på moppen, hur mår de? Har de vågat berätta för någon vuxen vad de varit med om? Undrar de hur mannen mår? Såg de att han slog sig? Körde de vidare för att de blev rädda, eller sket de bara i honom? Man undrar ju…

Min lilla insats gjorde nog ingen större skillnad. De där poliserna hade så klart stannat och hjälpt mannen även om jag inte stått där och vinkat. Men den här lilla insatsen kanske kan göra skillnad. Kanske någon som läser detta vågar stanna och hjälpa en medmänniska som råkat illa ut. Vi måste ju våga se och hjälpa varandra!