Trygghet – ger ovärderlig placeboeffekt!

I operationssalen råder en lugn och lättsam stämning. Fast att det är ett litet ingrepp, och jag kommer vara vaken hela tiden, behövs ett helt team för att utföra det. När de väl lyckats placera mig så att kirurgen kommer åt ordentligt och lokalbedövningen har tagit sätter de igång. Under tiden distraherar jag mig genom att prata skidåkning med narkossköterskan som sitter vid huvudändan av operationsbordet.

Jag fantiserar mig bort till backarna i Åre, sådär så att jag nästan känner hur jag carvar mig nerför en skön pist med perfekt manchestersnö och ser den vackra utsikten över sjön.

Jag berättar om hur barnen ofta sjunger när de åker, precis som jag gjorde när jag var liten, och hur de nyligen åkte ankarlift själva för första gången. Maken och jag åkte bakom och det var magiskt att se de två stå där tillsammans. Vi fick ropa åt dem att titta framåt istället för på varandra – ojojoj, vad munnarna gick! Och vad stolta de var när vi kom upp. Ett riktigt ”kärnminne”! (De som sett filmen Insidan ut vet vad jag menar.)

Så är operationen klar och jag rullas tillbaka till rummet. Ganska omgående serveras jag te och macka. Frukost vid 15-tiden smakar väldigt gott! Sen ringer jag maken och i väntan på honom går jag inom Apoteket.

Eftersom cellgifterna som väntar gör huden torr och skör kommer jag behöva en bra hudlotion, men jag kan INTE ha samma som förra gången. Man blir nämligen även luktkänslig och doften av den gör mig så illamående.

”Det förstår jag”, säger tjejen jag bett om hjälp och ler. Hon följer mig bort till hyllan med hudkrämer och tar sig gott om tid att förklara vilka som kan vara bra, vilka jag bör undvika och varför. Dessutom tipsar hon mig om mandelolja för torra slemhinnor, handkräm, duschskydd för PICC-line (den venösa infart jag kommer att få) och några saker till. De flesta  har jag koll på sedan förra gången, men ändå. Att jag märker att hon vet vad hon pratar om gör mig lugn.

Jag fascineras över hur många människor som påverkar min resa genom cancerbehandlingen. Hittills har jag haft tur. Jag har nästan bara träffat proffsiga, vänliga och välvilliga personer. Alltifrån min onkolog och kontakt-sjuksköterska, till röntgenläkare, lab-assistenter på provtagningen, operationsteam och nu apotekspersonal.

Om det är något som är viktigt i relationen med läkare och annan vårdpersonal, så är det just det

– att man känner sig trygg!

Det är så viktigt att man känner att man kan lita på dem som faktiskt har ens liv i sina händer. Att man vågar fråga om det man undrar över, att man vågar säga till om ens magkänsla starkt går emot de råd och instruktioner man får. Att man känner sig delaktig i sin egen (eller sitt barns!) behandling, blir respekterad och lyssnad på.

Jag har tyvärr gott om erfarenhet av att vara beroende av läkare, habiliteringspersonal, handläggare på Försäkringskassan och på kommunen. Jag vet att det viktigaste är INTE att personen ifråga har svar på allt inom tre sekunder.  De svaren är sällan rätt. Så lätt är det nämligen inte att svara på frågor som rör avancerad vård. Dessa insatser behöver diskuteras, vändas och vridas på, för att nå bästa möjliga resultat.

Behandlingar och insatser som i stor grad påverkar vardagslivet, som exempelvis vid cancer eller olika former av funktionshinder, kräver att många faktorer tas hänsyn till. Det finns inte en universallösning som funkar för alla.

Att träffa på vårdpersonal som förstår detta, som är prestigelösa och kloka nog att se patienten (eller dess anhöriga) som en i vårdteamet, är GULD värt. De kanske inte kan påverka utgången av sjukdomen eller skadan mer än de vårdgivare som tror att de vet allt. Däremot kan de i mycket stor grad påverka hur livet med sjukdomen eller skadan blir för den drabbade.

Upplever man sig delaktig, respekterad och lyssnad på så är man så mycket starkare och kan möta sina prövningar på ett sätt som kan ge god livskvalitet trots allvarlig sjukdom. Om man däremot känner sig otrygg eller överkörd i sin behandling går väldigt mycket tid och energi åt till stress, oro och onödiga extra vårdkontakter. Det kostar – på många sätt! Inte bara för patienten, utan för hela familjen och även för samhället.

Så jag tar min apotekspåse och går ner till maken, lugn, glad och tacksam. Tacksam för att operationen gått bra, att jag får komma hem till min familj samma dag och för att jag hittills känner mig trygg med dem som hjälper mig genom min cancerresa.