Tror du på slumpen?

En svag skymt av morgondis ligger kvar på ängen, men fåglarna sjunger redan och solens strålar, genom det tunna molntäcket, ger löfte om en varm och skön försommardag.
Efter ännu en sömnlös natt med tankarna malandes i mitt huvud och med känslan av att varenda cell i min kropp vibrerar på högvarv, har jag till slut stigit upp. Jag har dragit på mig närmsta plagg och gett mig ut för att försöka promenera bort ångesten som fyller mig. Maken och barnen sover. Assistenten sitter där hon ska. De klarar sig utan mig en stund.

Jag följer, som jag brukar, stigen mot ankdammen. Det är lugnt och stilla, ingen annan är ute fast det är mitt i veckan. Så förstår jag, det är ju helgdag idag, Sveriges nationaldag. Inte konstigt att ingen är ute kl 6 på morgonen.

Plötsligt stannar jag upp. Står alldeles stilla.

Högt hör jag mig själv säga: ”Jag går åt fel håll. Jag går åt fel håll”.
Men vadå går åt fel håll? Jag vet ju inte ens vart jag är på väg. Vänder om i alla fall. Det är fötterna som bestämmer, stegen för mig framåt men jag vet inte vart. Har snart villat bort mig bland gatorna som slingrar sig fram i vårt område. Finns inte en enda väg som är rak här. Jag spanar efter någon gatuskylt och får syn på en. ”Vårstigen”, det låter bekant, jag fortsätter framåt. Plötsligt ser jag en stor metallgrind med en sol på. Nu förstår jag var jag är. Det är ju här hon bor, mamman jag brukar prata med när jag lämnar dottern på dagis. Alltid glad och trevlig. En av de få som vågar fråga, och som faktiskt lyssnar när jag berättar senaste nytt. Det var bara förra veckan som hon nämnde sin adress och att de har en grind med en stor sol på. Hur hamnade jag här?

Jag ser upp mot den grå villan. Framför huset breder en välklippt gräsmatta ut sig. Till vänster står en lekställning med gunga och rutschkana, som visar att här bor det barn. Jag blir plötsligt medveten om hur sunkig jag ser ut. Håret är oborstat, har inte satt i linserna utan har mina fula, bruna glasögon på mig. Visar mig aldrig utanför huset med dem på. Jeansen är väl ok men upptill har jag bara dragit en långärmad tröja över nattlinnet. Tröjan är skitig av matfläckar och hostslem. Usch, vad gör jag här?

Ska just vända om och gå hemåt igen när jag ser en rörelse uppe vid huset. Dörren till altanen öppnas och mannen, som jag känner igen, pappan i huset, kommer ut med en blå IKEA-påse i famnen. Tvätt! Han ska hänga tvätt, klockan kvart över sex på morgonen. På nationaldagen. Vad är oddsen för det?
Han tittar neråt trädgården, som om han känner att någon iakttar honom. Rycker till lite när han upptäcker mig på andra sidan staketet. Jag sträcker upp handen för att hälsa, vill inte att han ska tro att det är en galning som står här och glor. Fast det är det ju nästan. Han sätter ifrån sig tvättkassen och börjar med tvekande steg gå nerför altantrappan.

– Hej, säger jag när han är halvvägs framme, jag är Vs mamma, från dagis.
– Nej men hej, svarar han med ett lätt förvånat leende.
– Du får ursäkta, jag vet att jag inte ser klok ut men jag har inte sovit så mycket på sistone, det är lite körigt, svamlar jag.
Han säger inget, men tittar på mig med en lugn, trygg blick, och nickar lite nätt.
– Hon är inte uppe va?, frågar jag.
– Cilla? Jo, hon är uppe. Vill du komma in? svarar han.
– Ja, säger jag dröjande, jag ska nog göra det.