Endorfiner – JA TACK!

Det har gått 8 veckor sedan jag fick sista cellgifts-omgången, ser jag i kalendern. Inte längre?

 

När behandlingen var klar kände jag mig villrådig. Hur skulle jag lägga upp min återhämtning och rehabilitering? Med facit i hand lyckades jag ju inte så bra första gången, trots mina goda intentioner och alla värdefulla ”nycklar” jag samlat på mig.

 

Jag insåg att ett stort misstag jag tidigare gjort gällde min träning. Trots att jag har försökt börja lugnt har jag lagt ribban för högt och snabbt drabbats av smärtproblem. På grund av smärtan har jag inte kunnat fortsätta träna och därmed tappat en av de allra viktigaste nycklarna för att hålla sig frisk – fysisk aktivitet. Så jag bad ett riktigt proffs på just balansen mellan träning och återhämtning om hjälp. Det visade sig vara ett bra drag!

 

Utifrån ett submaximalt konditionstest där han, genom att ta ett blodprov på mig var 3e min, hittade min mjölksyra-tröskel fick jag träningsråd anpassade för mitt nuvarande hälsostatus.

Vi kom överens om att jag i 30 minuter, 2 gånger per dag, skulle ”träna” i form av promenader i backig terräng, stavgång eller cykling. En pulsmätare hjälper mig att lägga träningen på rätt intensitet och undvika att ta i för hårt. Testet visade att rätt nivå för mig just nu är pulsintervallet 130-145 slag/min.

 

Det här är inte vad jag kallat ”träning” tidigare. Man är inte i skick för träning direkt efter en cellgifts-behandling. Man måste gå igenom rehabiliteringsfasen först – man måste ”träna för att kunna träna” – FÖRTRÄNA!

 

Det är nu en dryg månad sedan jag träffade tränings-coachen. Under denna tid har jag följt hans råd och i övrigt levt precis som tidigare. Med hund och två barn, på 9 och 7 år, i huset får man en hel del motion i vardagen, vilket testet med coachen också visade. Jag hade inte så dålig kondition som jag trodde! MEN det räcker inte.

I vardagssysslorna kommer man sällan upp tillräckligt i puls för att få ut den där lycko-effekten i form av endorfiner som träning ger. Man behöver ta i så att man blir lite andfådd och svettig för att nå dit.

 

När jag börjar promenera ute i ganska branta backar märker jag genast skillnad från vardagsmotionen. Efter bara några meter suger det i låren och jag blir snabbt andfådd. Men det känns bra och för varje dag blir jag lite starkare. Så jag ser till att komma ut 30 min, 2 gånger per dag. Det är faktiskt inte så mycket.

 

Efter några veckor med backträning och stav-gång vågar jag mig in i gymmet. Jag kör 10 min på cykel, 10 min på crosstrainer och de sista 10 min kör jag lätta vikter och stretch. Pulsbandet är på, liksom mina lurar då jag fortfarande är känslig för röriga miljöer och hög ljudnivå. Jag hade inte behövt vara nervös, passet är en fröjd. Jag får hålla igen på crosstrainern för att inte komma för högt i puls. Hade jag varit ensam hade jag nog studsat upp och ner med armarna i vädret och skrikit ”YES!”

 

På bara 4 veckor med lågintensiv träning har jag nått följande resultat:

jag är piggare, gladare, har mindre ångest, orkar leka, busa o hjälpa barnen med läxorna, jag har mindre smärta i bröst-och ländrygg och några enstaka nätter har jag t.o.m. somnat utan restless legs (- en väldigt jobbig biverkan som många av mina cancerkompisar också lider av, oavsett cancertyp och typ av behandling.)

Tänk vilken effekt träning har när man lägger ribban rätt. Nu gäller det att inte ha för bråttom, utan öka i lugn takt, känna efter och anpassa träningen efter den respons kroppen ger.

 

Det är långt kvar tills jag är den form jag vill vara, men dessa veckorna har jag verkligen tagit små steg, och samtidigt rejäla kliv, åt rätt håll. Jag är så tacksam för det!