rehabilitering efter cancer

Inför resan till cancer-rehab peppade jag mig själv att våga vara obekväm och inte delta i för många gruppaktiviteter. Jag vet att jag lätt blir utmattad i sociala sammanhang och ville verkligen fokusera på min träning den här gången. Så vid inskrivningssamtalet frågar jag om det finns ett ”tyst bord” i matsalen. Ett bord man kan sitta vid om man för stunden inte vill eller orkar samtala, som jag vet finns på andra rehab-ställen.

Att ställa en sådan fråga tar en hel del energi.

Att få svaret: ”Nej, vi tycker inte det är så bra”, tar ännu mera energi!

Det bekräftar bara min redan naggade självbild av att jag är konstig och inte längre klarar av ett normalt liv.

Så jag håller mig inom ramarna, ramar som andra sätter upp, trots att jag försöker vara tydlig med mina behov för återhämtning.

Vi är ett härligt gäng på 18 personer (30 – 73 år), och med cancerbehandling som gemensam nämnare finner man varandra förvånande lätt. Redan första kvällen hörs rungande skratt från våra bord. Det blir såklart en del tårar också ibland, men mest skratt.

Första vattengympa-passet känns så bra! Ganska snabbt känner jag dock en urlakande trötthet, och efter tredje dagens gym-pass ligger jag på sängen och gråter. Katastroftankarna börjar dyka upp i mitt huvud och jag vet att jag måste bryta dem med en gång.

Så jag tar en promenad, gör lite yoga och lyssnar på en helande meditation. Jag har fortfarande inte full koll på vad jag klarar av och inte, mina krafter kan ta slut läskigt fort, men dipparna kommer numera sällan och jag blir allt bättre på att hantera dem.

Under ett samtal med KBT-terapeuten faller bitarna på plats…

Min magkänsla säger mig att inte socialisera vid frukosten. I samtalet med terapeuten inser jag varför det är så och att det bara är sunt av mig att följa den inre signalen.

I fem års tid hade vår son assistans dygnet runt. Varje dag under denna tid fanns en utomstående person i vårt hem, såväl när vi gick och lade oss på kvällen, som när vi vaknade på morgonen. Även om vi försökte vänja oss och inte se dem som ”gäster” så blev det mycket kallprat och energin i hemmet (och i oss som vistades där) påverkades.

(Styrkekram till alla som har assistans i hemmet! Man hanterar det för att man måste, men det tar väldigt mycket energi.)

Det är inte konstigt att jag har ett behov av att slippa socialisera på morgonen. Det är sunt för mig.  Så efter samtalet tar jag en bricka och äter min lunch på rummet. Middagen äter jag med de andra, men nästa morgon gör jag likadant. Frukost på rummet. Några i gruppen frågar välment hur jag mår, eftersom jag verkar dra mig undan. Jag förklarar att jag behöver göra det emellanåt. Konstigare än så var det inte!

Den lilla förändringen – att jag följer min magkänsla och äter frukost för mig själv, trots att det känns lite udda – gör stor skillnad på min ork och mitt mående. Den andra veckan klarar jag träningen betydligt bättre, vilket också gör mig gladare. Dessutom har jag fått en viktig insikt. I många lägen behöver jag varken fråga om lov, förklara eller försvara mig. Jag tar ansvar för min rehabilitering och det är precis det jag ska göra. Har andra problem med det så är det deras problem och inget jag behöver ta ansvar för.

Delar detta för att det kanske finns fler än jag som behöver påminnas om att lyssna inåt. Vår magkänsla försöker säga oss något. Ibland tar det tid att lista ut vad, och att hitta en bra lösning. Men det är inte farligt att stiga utanför ”normal-ramarna” även om det känns obekvämt i början. Tvärtom kan det vara riktigt bra.

Även om mitt önskemål om ett tyst bord kunde ha bemötts med lite mer lyhördhet, vill jag absolut påpeka att jag fått väldigt mycket bra med mig härifrån. Viktig kunskap, bra tips, flera värdefulla insikter, hjälp att komma igång med träning på rätt nivå och inte minst ett gäng nya, fina vänner. Så även om det är tufft emellanåt vill jag verkligen rekommendera att åka på rehabvistelse efter en cancerbehandling.