Modig?
Ibland blir man verkligen förvånad av andras intryck av en.
Jag minns så väl när jag som 22-årig student fick höra att jag var modig.
Modig? Jag? Vad menar han?
Jag som var den räddaste lilla skit jag kände till.
När min dotter var 3 månader gammal, och vi körde till Skåne för att fira jul med min familj, åt vi lunch i bilen på McDonalds parkering. Det var -10 grader ute. Bytte blöja där också! Jag var så rädd att hon skulle bli sjuk om hon utsattes för bacillerna där inne. Jag tror hon var närmare ett år när hon fick följa med in i en mataffär första gången. Gissa om hon tyckte det var spännande!
För att senare klara av att ta mina barn till en lekplats, utan att sprita deras händer var tredje minut, var jag tvungen att ta en internetbaserad KBT-kurs mot hälsoångest.
Jag visste inte ens att jag hade hälsoångest. Det var en annons i Metro som fångade mitt intresse, då de sökte försökspersoner till en studie. Jag insåg att beskrivningen av patienten stämde alltför väl in på mig.
Det blev 12 riktigt tuffa veckor, där man tvingades hitta på utmanande övningar till sig själv och sedan utföra dem. Samtidigt fick man fantastiskt stöd av en psykolog via internet och sedan dess är min hälsoångest botad. (Att jag därefter drabbats av bröstcancer två gånger kan man väl kalla ironi…)
Examensuppgiften jag gav mig själv var att ta med barnen till Junibacken. Ett trångt museum/lekland fullt med folk och saker som en miljon snoriga ungar pillat på.
En ganska tuff uppgift om jag får säga det själv.
Och vad händer… jo, efter bara en kvart därinne ser jag att sonen har en napp i munnen. Det är inte vår napp…
Det var liksom bara att ge upp där och då. Ungarna hade superkul och det fanns inte en chans att hinna fram med den lilla flaskan med handsprit innan deras små fingrar släppt Pippis köksprylar och stoppats i munnen.
Jag är väldigt glad att jag vågade anmäla mig till den där KBT-studien. Den har underlättat vårt liv och framför allt varit till glädje för barnen.
Utöver hälsoångesten jag led av är jag flygrädd, en badkruka och har väldigt svårt för att se andra, eller själv, hantera rå kyckling. Trots detta har ”Du är så modig” fortsatt komma till mig från olika håll och jag har inte fattat någonting. Förrän nu.
Att vara modig handlar inte om att inte vara rädd.
Att vara modig är att göra saker trots att man rädd.
Jag vet att jag inte är den första som insett detta men jag har liksom inte lyckats kopplat det till mig själv tidigare.
Så ja, han hade rätt. Minsann. Jag är modig. Och tur är det! Annars hade jag nog inte klarat alla prövningar som jag ställts inför de senaste åtta åren.
Tänk att en rädd liten skit som jag kan vara modig. Det trodde jag inte.
Har du någon egenskap du ännu inte lagt märke till? Tål att tänkas på!