Forts. Tror du på slumpen? (16/1)

När jag stiger in i hallen kommer Cilla mot mig med kaffemuggen i handen.
– Nej men heeej, är det du, säger hon förvånat.
– Ja, du får ursäkta, men jag hamnade bara här och så mötte jag din man utanför. Är det okej att jag kommer in en stund, det är ju lite tidigt…, svamlar jag.
– Visst, självklart, kom in, svarar Cilla, vänder om och går in mot vardagsrummet, som om det inte var konstigt alls att jag dyker upp här kvart över sex på morgonen. De stora killarna ska iväg på fotbollsmatch och vi tänkte ta med de små till Kolmården över dan, så vi är uppe tidigt, fortsätter hon.

Det här är ju helt sjukt, tänker jag, men tar av mig sandalerna och följer efter.

 

Vi slår oss ner vid det stora matbordet. – Vill du ha kaffe?, frågar Cilla.
– Nej tack, men gärna en kopp te, svarar jag. Cilla slänger en blick åt sin man i köket.
– Berätta, säger hon, hur är det?
Jag tittar ner i bordet och drar en djup suck. Så lyfter jag blicken igen och det bara kommer. Med tårarna rinnande nerför mina kinder får jag ur mig hur galet allting är. Att nu är Ls tillstånd äntligen någorlunda stabilt. Han kan sova halva natten utan att behöva hjälp, och ibland när han får det jobbigt så reder assistenten ut det själv, utan att behöva ringa på oss. Men jag kan inte sova, kan inte somna. Om jag någon gång lyckas somna vaknar jag efter bara en timme eller två och kan inte somna om. Jag har fått tabletter, insomningstabletter, men jag tycker bara det blivit värre sedan jag började ta dem. För om jag tar en tablett och sedan vaknar av ljudet av L, eller V för den delen, så är det fullkomligt omöjligt att somna om. Jag håller på att blir galen, på riktigt! En natt gick jag ut på studsmattan och hoppade 200 hopp för att blir trött och kunna somna. Det funkade inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

 

Forts. Tror du på slumpen? (16/1)

 

Cillas make kommer bort till oss med en stor kopp te och en rulle hushållspapper. Han slår sig ner vid bordsänden och ger mig en bit papper.
– Tack, säger jag, snyter mig, torkar tårarna och tar en klunk av teet. Det värmer och smakar gott. Vi sitter tysta en stund.
– Du måste tänka på dig själv nu, säger Cilla lugnt, du måste ta hand om dig själv, annars kommer du inte hålla. L och V kommer behöva dig länge, inte bara nu.

 

Men jag tänker ju bara på mig själv, det är bara ”jag, jag, jag”. Jag orkar inte. Jag kan inte sova. Jag måste få egen tid. Maken orkar ju, han får ingen egen tid, han sover. Han har dessutom jobbet att tänka på. Jag förstår inte hur han klarar det. Det är jag som är problemet, det är jag som inte håller. Hela vår familj håller på att rasa ihop för att jag inte håller.

– Vi förstår inte hur du har orkat, att du har hållit ända hit, svarar Cilla. Det är väl inte konstigt att du kraschar nu, när L känns mer stabil. Du har också stängt av och kört på. Men man kommer till en gräns, man kan inte köra på som ni har gjort hur länge som helst. Framför allt inte om man inte får sova. Du måste få sova.

Vi sitter åter tysta en stund. Jag låter hennes ord sjunka in. Försöker få tyst på den inre demon som försöker intala mig att jag inte duger, att det är mitt fel att allt håller på att gå åt helvete.

 

Innerst inne vet jag att Cilla har rätt, och att demonen har fel. Det ÄR inte mitt fel att L är sjuk, och jag HAR kämpat väl, i 10 månader nu. Jag vet ju det. Men jag är så slut, så utpumpad, att det är ytterst svårt att stå emot demonens nedtryckande ord. Tårarna slutar rinna, jag andas lugnare. Vet att jag måste samla ihop mig och hitta nya krafter. Men jag har inte mycket tid. Barnen och maken är säkert vakna nu. Strax ska nattassistenten gå hem och nästa assistent kliva på sitt pass. Så snart hon kopplat maten till Ls knapp på magen kommer slem-helvetet dra igång igen. Jag måste gå hem.

 

Det där samtalet med Cilla och hennes man fick mig att inse att jag var tvungen att ta en timeout. Jag hade god lust att sätta mig på ett plan till Mallis. Jag funderade på att åka ner till min familj i Skåne några dagar, insåg snabbt att även det var en omöjlighet. Men jag lyckades få mig själv att ringa min vän T och fråga om jag kunde få komma hem till dem över dagen. ”Självklart, kom med en gång”, svarade hon. I en solstol i deras trädgård låg jag sedan, trots det fina vädret inlindad i filtar, större delen av dagen. Jag fick erfara vad ångestattacker är och jag tog mig igenom dem med hjälp av min vän. Hon övertalade mig att låta min man, barnen och assistenten komma över på grillmiddag. Hela dagen hade jag varit övertygad om att det var dags för skilsmässa. Vi hanterade situationen så olika, min man och jag, hade så olika syn och så olika behov. Men när familjen kom mådde jag bättre och jag kunde se i min mans blick att han var glad att se det. Att han var stolt över mig. Att han älskade mig. Vi hade en fin kväll, barnen tyckte det var roligt att komma hemifrån och assistenten höll sig på ett behagligt ”avstånd” trots att hon hela tiden fanns i vår sons fysiska närhet. Vi fick vara en nästan vanlig familj. Väl hemma somnade jag – och sov hela natten!

Så tror jag på ”slumpen”?

 

Självklart. Ibland råkar säkert saker bli som de blir. Men oftare än vi anar, mycket oftare, tror jag att det är någonting annat. Jag har varit med om så många tillsynes lustiga sammanträffanden att jag vet att det finns någonting mer. Något vi inte ser. Något vi inte förstår. Något vi bara hör om vi verkligen, verkligen lyssnar.

 

Forts. Tror du på slumpen? (16/1)