Att ta sig an en cellgifts-behandling

Då var det dags att ta sig an den riktigt tuffa delen av cancer-behandlingen – cellgifterna.

Så konstigt! Idag ser jag fräsch och sportig ut, känner mig till och med pigg, trots att jag har en livshotande sjukdom i kroppen. Om några veckor kommer jag vara fullproppad med mediciner som ska göra mig frisk, men som under tiden gör mig fruktansvärt sjuk.

 

Jag kommer förmodligen tappa håret, drabbas av illamående och enorm trötthet, få en metallisk bismak i munnen som gör att ingenting smakar gott och gör det besvärligt att dricka. Vissa dagar kommer jag bli så lukt- och ljudkänslig att det är svårt att vistas på offentliga platser och i sällskap med andra, till och med mina egna barn. Då blir jag lättirriterad och tjatar på dem att inte skrika, fast att de antagligen pratar i normal ton.

Det finns en hel del andra otrevliga biverkningar men jag orkar inte spekulera i det, vi får se hur det blir den här gången. Som tur är varar de där värsta dagarna bara en vecka eller så.

 

Vi kommer i god tid till sjukhuset och måste sitta och vänta en bra stund. Jag HATAR väntrum, har suttit i alldeles för många. Först gällande sonen i ett otal väntrum på Huddinge sjukhus, Karolinska i Solna och Danderyds sjukhus. Sen blev det min tur.

Jag minns första gången jag satt i väntrummet på Onkologen här på Södersjukhuset. Det kändes helt surrealistiskt. Tyckte livet hade förvånat mig tillräckligt vad gällde väntrum, men HÄR trodde jag inte att jag skulle hamna, inte vid 37-års ålder.

 

Fast där vi nu sitter är faktiskt inte ett väntrum. Det är helt enkelt en tvåsitssoffa placerad i en korridor framför en dörr med skylten ”PICC-line”. Här ska jag få en slang insatt i höger överarm som sträcker sig nästan ända fram till hjärtat. Det är i den infarten cellgifterna ges, intravenöst. Genom den kan även blodprover tas, vilket är skönt eftersom det innebär att jag slipper stickas. En gång per vecka måste den spolas och läggas om.

Om allt får gå bra kommer den sitta där under hela cellgifts-behandlingen, d.v.s. ungefär ett halvår. Barnen brukar klaga på att jag är en sådan badkruka, men den här sommaren har jag alltså något att skylla på – jag får inte bada med PICC-line.

 

Jag och maken kollar roliga klipp på YouTube tills dörren öppnas och Martina tittar ut. Är så glad att jag har fått henne som kontakt-sjuksköterska den här gången också. Känner mig trygg med henne. Viktigt, viktigt!

Vi kramar om varandra och skojar om att varken hon eller jag lyckats plocka fram någon minnesbild av hur den andre såg ut, men att vi känt igen varandras röst på telefon. Hon är sig lik till skillnad från mig som nu har hår på huvudet. Det hade jag inte sist vi sågs.

 

Min man är lika förtjust i sjukhus som de flesta är – d.v.s. inte alls! Det har hänt att han fått lägga sig ner på golvet när jag legat på britsen och fått något ingrepp gjort. Men han sitter tappert med, om än i bortre delen av rummet och med blicken ner i mobilen.

Med mig är det ingen större fara. Det sticker till lite när jag får bedövningen men annars är det lugnt. Jag pratar som vanligt, om barnen och hunden, och skidåkning såklart.

När det är klart får jag en varm, innerlig blick av maken. ”Duktig du är.”

Jag ler stolt. ”Tack för att du är med.”

 

Vi går över till behandlings-avdelningen för att köra igång med första kuren. Jag får en annan typ av cellgifter den här gången, som tack och lov sägs ge något mildare biverkningar än rävgiftet jag fick sist. Två preparat får jag. De kopplas till en droppställning bredvid min säng och körs ett i taget. Hela proceduren tar cirka 1,5 timme.

Utvecklingen inom cancervården går framåt i rask takt, så nu gäller lite andra förhållningsregler än för 3 år sedan.

  • Jag ska om möjligt använda separat toalett, i alla fall de första 3 dagarna efter kur, och jag ska spola 2 gånger, så att ev cellgifter i toan sköljs bort ordentligt.
  • Jag ska inte sova i samma säng som mina barn den första veckan och inte heller om jag svettas mycket nattetid, vilket är en ev biverkan då cellgifterna kan försätta kroppen i ett konstgjort klimakterium.
  • Jag ska tvätta nedsvettade kläder och sängkläder separat från resten av familjen.

För säkerhets skull frågar jag Martina om det fortfarande är okej att ha sex under cellgift-behandling. Det är det.

”Men kanske inte de första tre dagarna, om man nu är så giftig då?”, undrar jag, även om jag är rätt tveksam till att det skulle bli aktuellt just då. Men tydligen anses inte risken stor nog för att avråda, utan det ska vara fritt fram.

”Det är kanske då ni ska passa på, när du är pigg av kortisonet”, svarar Martina och vi skrattar båda.

 

Med instruktioner att dricka ordentligt med vatten de närmsta dagarna, undvika solljus direkt på huden och omedelbart höra av mig om jag får feber, lämnar vi avdelningen.

Vi hämtar ut en rejäl laddning mediciner mot illamående och magbesvär på Apoteket och åker hem. Nu är det bara att försöka ha en så normal vardag som möjligt och invänta biverkningarna.