Igenom

 

 

Min första publicerade krönika! – Amazonabladet nr 1 2017

 

 

Det är den 23 oktober och jag har just fått min sista strålbehandling. Jag står på höjden bakom Södersjukhuset och blickar ut över Årstaviken. Som jag har väntat på den här dagen, den här känslan. Så var är den? Varför känner jag ingenting?

 

Igenom

25 vardagar i rad har jag kommit hit. Satt mig i väntrummet och spelat uråldriga Solitaire på mobilen. Försökt koncentrera mig på annat än de övriga patienterna, de flesta betydligt äldre än mina 37 år. Om någon i min ålder kommit in har våra blickar automatiskt sökt varandras. Med en sekundkort blick har vi givit varandra lite kraft. ”Jag vet vad du går igenom, håll ut, du fixar det”. Lika mycket har det varit ett budskap till oss själva.

 

Det är åtta månader sedan jag satt hand i hand med min man och tog emot beskedet. Tårarna fick rinna nerför våra kinder, det var svårt att få luft. Minns att jag frågade läkaren om man kunde överleva det här. Hon svarade ja. Sedan dess har varenda dag handlat om att ta mig igenom, en dag, en timme, en kvart i taget. De sex tuffa cellgiftsbehandlingar. Först den riktigt vidriga veckan, sedan mellanveckan då jag känt att jag kanske överlever den här helvetesbehandlingen ändå, och så den tredje, ganska okej veckan, som gjort att jag orkat ge mig i kast med nästa behandling. När mitt långa blonda hår började falla valde jag att raka av det. Min fyraårige son tyckte att jag skulle ha en disco-peruk. Jag kände mig förvånansvärt fin med kal skalle. Använde sjal bland folk.

 

Igenom

Den sista cellgiftskuren fick jag i början av juli. Så trött jag var hela sommaren. Kämpade mig upp och ut några gånger per dag för att barnen skulle få se sin mamma på benen och för att få göra något tillsammans med dem. Korta promenader, en glass i skuggan. De nöjde sig så.

 

I augusti var det dags för operation. De tog mitt bröst och ett tjugotal lymfkörtlar i armhålan. Det blev tuffare än jag trott, både att hämta sig från ingreppet och insikten att jag faktiskt är amputerad. Att jag fått offra en kroppsdel för att den var sjuk. Att jag har en protes. Den är fin, mitt låtsas-bröst är jättefint, men det är inte jag. Ibland när jag kommer åt det med armen känner jag att min arm vidrör något men med bröstet känner jag ingenting. Min sexåriga dotter skrattar åt att ena bröstet hänger längre ner än det andra. Jag förklarar att det som hänger är mitt på riktigt, det är så de ser ut när man närmar sig 40. Jag tycker bättre om det, det andra är snyggare, men jag vill känna.

 

Slutligen denna strålbehandling. Man vet aldrig om man får sitta en kvart eller en timme och en kvart i väntrummet. Man ropas upp, går in, klär av sig, lägger sig på britsen och så är det över på några minuter. Men personalen är gullig. De gånger jag behövt ha med något av barnen har de fått sitta med och titta på skärmen utanför. De har fått trycka på stora knappen för att öppna dörren efteråt, stolta att de hjälp till. De har varit min drivkraft och mitt stöd genom det här, liksom min man. Medan jag legat i soffan, i sängen eller på yogamattan och kämpat mig igenom behandlingen har han fått göra allt annat. Allt.

 

Jag tar ett par djupa andetag och låter den svala luften fylla mitt inre. Ska jag ta en promenad ner till vattnet som jag brukar? Tvekar, känner efter.
”Klart du ska”, säger rösten inuti, ”vad ska du annars göra? Har du något bättre för dig?”
Jag tar ett steg och börjar gå nerför trappan. Den är lång och brant, det gäller att spara lite kraft så man orkar upp på vägen tillbaka. Grusvägen slingrar sig mellan kolonilotterna där det fortfarande finns en och annan växt som blommar. Nere vid strandkanten sätter jag mig som vanligt på bänken en stund. Tittar ut över vattnet och på alla som går eller joggar förbi. Föräldrar med barnvagnar, ungdomar med lurar i öronen, hundägare på lunchpromenad.


På vägen tillbaka dyker en tanke upp. Räkor, barnen älskar räkor, och västerbottenpaj. Sakta smyger sig en känsla från bröstet upp till medvetandet. Svår att definiera, men någonting är det och det är bra. Det är liv.

 

Årstaviken i september
Årstaviken i september