Barn-yoga åt alla!

Kanske är det en efterkonstruktion, en försvarsmekanism, att ”det blev som det skulle”.
Eller kan det vara så att hinder ibland inträffar för att vi faktiskt är på fel väg, eller för snabba?

 

För ett år sedan skulle jag gått en kurs för att bli barnyoga-ledare. Jag hade sett fram emot kursen i flera månader och dessutom betalat en bra slant för den. Men bara ett par veckor tidigare hade vi skaffat tillökning i familjen – en hundvalp. Det var ett väl genomtänkt beslut. En av flera anledningar att vi skaffade henne var att det skulle hjälpa mig ur min depression. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att husdjur har god effekt på psykisk ohälsa, vilket jag också själv upplevt. MEN, det är stor skillnad på att ha en HUND och att ha en VALP!

 

 

 

 

 

 

Bedårande!

Barn-yoga åt alla!

 

 

 

 

 

– men krävande!

 

 

Eftersom min man, som alltid i maj månad, hade en hel del events med jobbet, var jag ensam med barnen och valpen ett par kvällar och nätter. Det är inte lätt att sova med en valp, den har liksom inte fått in vår dygnsrytm. Den vill leka och busa och den behöver kissa ofta, vilket den också gör, precis där den råkar befinna sig just då. Det krävdes bara ett par sådana nätter för att kasta mig tillbaka till sömnstörningarna jag lidit av tidigare, då vår son var liten och senare när jag själv var sjuk. Plötsligt drabbades jag åter av ångestnätter och panikångest-attacker. Det berodde såklart inte bara på valpen, det hade varit en körig vår, men vaknätterna med henne utlöste ett rejält bakslag.

 

Så det blev ingen kurs. Istället blev det in med antidepp-medicin igen, akut samtalsstöd och ytterligare en nätbaserad KBT-behandling. Min man fick ta nätterna med valpen och jag jobbade med mina strategier för att ta mig upp på banan igen. Det blev en tuff, men under omständigheterna rätt okej, sommar.

 

I helgen var det så dags. Fyra intensiva dagar, med tider att passa, uppgifter att genomföra och nya ansikten och personligheter att möta. Vad glad jag är att jag inte gick kursen för ett år sedan!
Jag har träffat så härliga människor, och jag har njutit varenda minut. Inte bara av att det har varit otroligt roligt, intressant och lärorikt, utan också av tacksamhet för att jag klarar av så mycket nu, som jag inte klarat på flera år. Jag känner mig rätt normal :).

 

Tanken slår mig, att alla som drabbats av utmattning borde gå en barnyoga-kurs under sin rehabilitering. Man får leka, skratta, röra på sig, vila och göra avspänning. Ordet ”misslyckande” existerar inte och det finns väldigt få ”fel”. Stämningen är positiv och attityden tillåtande. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att ta första steget ut mot arbetslivet igen.

 

För mig har en ny, spännande dörr öppnats. Mitt ”gamla” jag hade förmodligen kastat mig in genom den där dörren. Det ska jag inte göra. Nu vet jag att jag lyckas bättre om jag tar små steg.

 

Barn-yoga åt alla!
Barn-yoga åt alla!