Klockan är strax efter sju på kvällen. Maken och dottern är hos vänner på middag. I sistan stund har jag och sonen fått stanna hemma, eftersom han åkt på en förkylning. Vill inte bli bortbjuden och ge tillbaka med en VAB-vecka.
Vi försöker undvika att vara ensamma med L när han äter. När det trots allt händer kör vi alltid ”säkra kort”. Mixad mat. Idag åt vi lax och potatismos med sås. Inga problem. Nu vill han ha kvällsmacka.

Sedan några dagar tillbaka har jag åter börjat ge honom macka i smala stänger. Jag håller fingrarna så att han bara kan bita av en halv centimeter åt gången. När han före sommaren satte macka i halsen – sådär så det blev läskigt! – gick vi tillbaka till att bara ge honom macka mosad i mjölk. Men för några dagar sedan fick jag höra att den ena assistenten åter börjat ge honom små mackbitar på dagis. Jag blev upprörd, de får inte ändra rutiner utan att prata med oss först, men det har tydligen gått bra. Samtidigt känner jag mig lite löjlig. Är jag överbeskyddande? Därför har jag börjat lite försiktigt igen, att ge små bitar med smör på både över- och undersida. Måste erkänna att mjölk-mosad leverpastejs-macka inte ser sådär jättegott ut…

Men nu är vi ensamma, då blir det mosad macka. L följer mig till köket och klättrar upp på pallen, redo att hjälpa till att fixa macka.
”Älpa dig, älpa dig”, säger han ivrigt. Vill som alltid hjälpa till i köket.
”Ja, ja, du ska få hjälpa till”, svarar jag och plockar fram det vi behöver.
När jag sträcker mig efter mjölken byts det uppspelta ansiktsuttrycket till en bister min.
”Neeej, inte mölk, inte mosaaaa”, klagar L och tittar bedjande på mig med sina stora, underbara, blå ögon.
Jag tar en djup suck, ser på honom och kan inte stå emot.
”Okej då, inte mosa”, säger jag och han spricker upp i ett leende. Det är ju bara jag som är löjlig, intalar jag mig själv. Jag överdriver, han klarar det. Jag hade inte heller velat äta äcklig mosmacka. Så jag skär mackan i smala stänger. Bär ut den och ett glas dricka till vardagsrummet med L hack i häl.

Och visst går det bra, inga problem. Det är först mot slutet, vid de sista tuggorna som han börjar tramsa. Kastar sig bakåt i soffan, skrattar, busar. Jag säger åt honom på skarpen. Inte busa när vi äter! Han får några tuggor till men när han börjar småfnittra igen avbryter jag och reser mig för att bära ut tallriken till köket. Då hör jag honom hosta till och vet direkt vad det där ljudet betyder. Ställer tillbaka tallriken på bordet och vänder mig om.
”Bra, hosta en gång till”, säger jag och nickar.
L tittar på mig och försöker men det är slemmigt nu och jag hör att det sitter. Jag lyfter upp honom i famnen, lutar honom framåt och dunkar honom i ryggen, som vi brukar göra. En dov slemhost. Det lossnar inte. Jag ger honom några dunkar till samtidigt som jag tar stora kliv mot hans rum där telefonen ska ligga. Den ligger inte där. Fan, fan, faaan… var är telefonhelvetet…
Fortsätter tillbaka mot köket. L fortsätter kämpa men det kommer inte upp. Nu tar jag tag om hans smalben och skakar honom upp och ner, samtidigt som jag fortsätter tillbaka till vardagsrummet.
”Fan, fan, det här händer inte! Var är den jävla telefonen”, vet inte om jag tänker eller om jag skriker högt, men i nästa sekund ser jag mobilen på soffan.
Nu känner jag hur L börjar slappna av, hur han glider bort. Jag gör ett par sista försök med Heimlich men L är helt slapp nu, det händer ingenting.

Samtidigt som jag slår 112 slänger jag L över axel, tänker att det kanske skakar loss när jag springer. Tar mig fram till ytterdörren och ut i mörkret. Springer i strumplästen genom snömodden. Vid grinden inser jag att jag inte sagt något. Lyfter luren till öran, hör att någon är där. Skriker i luren medan jag öppnar grinden:
”Min son har satt i halsen. Han håller på att dö. Ni måste komma.”
Jag skriker ut vår adress och sedan springer jag bara. In på granntomten, runt huset och uppför trappan. Jag sliter upp dörren och skriker:
”Hjälp mig! Han har satt i halsen! Han dör! Han dör!”
Utom mig av förtvivlan, i fullständig panik, är det som att jag ser det hela utifrån. Hur jag kommer in där i hallen, låter L, som nu är helt slapp och livlös, glida ner på golvet. Morfar i familjen kommer mot mig med förvånad blick och jag ger honom luren. Vet att mormor och morfar passar barnen i huset ett par dagar. Stötte på dem i mataffären så sent som i förmiddags. Mormor kommer rusande och slänger sig ner på golvet bredvid min pojke.
”Vad har hänt?” frågar hon.
Jag springer runt som en tok i det lilla rummet och skriker osammanhängande.
”Han dör! Det här händer inte! Det är mitt fel! Det är mitt fel! Jag har dödat mitt barn!”
På distans hör jag hur morfar pratar i luren, säger adressen.
”Bra, kom, kom, kom, fort!”
Jag fortsätter skrika:
”Hjälp honom! Ni måste hjälpa honom!”
Mormor på golvet skriker tillbaka, fast vi bara är en meter ifrån varandra.
”Nej! Jag vet inte vad jag ska göra! Du måste göra det, Pernilla, du måste blåsa!”

Som en örfil slår det mig. Ja shit, jag måste blåsa. Det är ju det här vi har lärt oss, övat på. Jag slänger mig ner på knä intill honom. Tar tag om hans lilla näsa, drar ner hakan lite och vinklar upp hans huvud. Tar ett andetag och blåser, hårt, vill fylla hela honom med luft, trots att jag lärt mig att man bara ska blåsa ut den luft man har i munnen. 2 gånger blåser jag, fast jag vet att man ska blåsa 5. Sen är jag uppe på benen igen, rusar runt i panik. Mormor tar vid, lägger händerna som man ska på Ls bröst och trycker, snabba, distinkta tryck. Vad hårt hon trycker, hinner jag tänka. Efter en kort stund kräks L. Återigen kastar jag mig ner på golvet, får runt honom i magläge för att få bort det han kastat upp. Han kräks! Ett livstecken! Eller??? Han är fortfarande lika slapp, det hörs ingenting.
”Vi måste fortsätta”, skriker mormor till mig, ”lägg honom på rygg!”
Förtvivlan, förvirring och hopp – allt i en enda röra, men jag gör som hon säger, lägger ner honom på rygg. Jag vet inte om det är jag eller mormor som blåser denna gången. När jag tittar upp pumpar mormor på igen på hans bröst. Så hör jag ett kort rosslande ljud och L kräks igen. Jag vänder åter över honom i magläge så att det kan rinna ut. Mormor skriker åt mig att fortsätta men jag känner att han kommer tillbaka, känner lite stuns i hans hittills slappa kropp.
”Nej, nej, han kommer, han kommer!” får jag ur mig. Jag känner hur Ls kropp får spänst igen och hör honom hosta och frusta. Han kommer tillbaka mer och mer och snart håller jag honom i stående framför mig. Han sträcker sig uppåt, bakåt och skriker.
”Aaaaj, aaaaj, aaaaj!”
Jag vet inte vad jag gör. Andas, gråter. Andas, gråter. Han är tillbaka. Han är ok!

Jag håller honom intill mig, pratar lugnande medan tårarna rinner nerför min kinder.
”Såja, såja. Mamma är här. Mamma är här hos dig”.
Samtidigt som dörren öppnas och grönklädda människor väller in i hallen sträcker jag min hand mot mormor. Hon tar den i ett fast grepp och vi ser varandra djupt i ögonen.
”Du har räddat mitt barn! Förstår du det? Du har räddat livet på mitt barn!”
”Ja, ja, jag vet, svarar hon”, lika chockad som jag.
”Förlåt”, fortsätter jag, ”förlåt för att jag utsätter er för det här. Jag var tvungen”.
”Det är ingen fara, ingen fara”, svarar hon och tar ett djupt andetag, ”du ska inte säga förlåt.”

Det tar en liten stund innan ambulanspersonalen förstår att jag inte bor i det här huset. Först förstår jag inte varför de erbjuder sig att följa med mig för att byta kläder innan vi åker. Så inser jag att både jag och L är helt nerkräkta.
Med L i min famn går vi över till vårt hus. Dörren står på vid gavel. Vi går in och byter om. L gråter, vill inte släppa taget om mig. Jag ringer min man. Har svårt att prata med förklarar att L satt i halsen och att det var nära ögat. Riktigt nära. Genast sätter han sig i bilen för att möta upp oss på sjukhuset.

Det här hände för två år sedan. Forfarande kan min dotter föra den där kvällen på tal. Prata om hur lillebror satte i halsen och fick åka till sjukhuset och hon sova hos farbror. Jag bearbetar också den där incidenten forfarande. Lever med att det kan hända när som helst. Aldrig igen kommer jag lyssna mer på någon annan, än på min egen magkänsla, när det gäller mina barn. Tackar min pappa i himlen för att han puttade ner L till mig igen. Det var inte dags för honom. Försöker fortsätta leva ett bra, ”vanligt” liv, trots ovanliga förutsättningar. Gör så gott jag kan. Mer kan man inte göra.