Lucka 17 – Acceptans!

Det här är den kanske viktigaste, och möjligen svåraste, nyckeln man behöver för att ta sig ur en utmattningsdepression. Jag hade turen att hamna på en föreläsning när min utmattning var som värst. Vi var flera hundra tjejer i publiken, men det kändes som att kvinnan på scenen talade rakt till mig. Efteråt köpte jag boken hon skrivit om sin egen motgång, sitt fall och sin väg tillbaka. Jag förstod att hennes budskap var avgörande för mig. Acceptans – jag måste acceptera min situation.

 

 

Lucka 17 – Acceptans!

 

Först låter det lätt. – Okej, jag accepterar!
Men snart förstår jag att det är svårt! Det är många saker jag måste acceptera. Min sons skada, den förlorade bebistiden, allt vi gick miste om under första halvåret då han låg på sjukhus, och de följande åren då vi var mer eller mindre bundna vid hemmet. Jag måste acceptera att jag inte alltid lyckats hantera allt på bästa sätt. Att min två år äldre dotter fått växa upp alldeles för fort, och att hon ibland har bitit ihop och varit stark för att jag inte lyckats vara det. Jag måste acceptera att vår son, ännu några år, ständigt behöver någon vid sin sida som ”kan” honom, och att det inte alltid kan vara vi. Jag måste släppa mitt ständigt återkommande dåliga samvete över att det finns familjer som har det ännu mycket tuffare än vi. Och inte minst, måste jag acceptera att jag inte längre fungerar som förut. Att jag har minnes- och koncentrations-svårigheter, att jag inte kan ha lika många ”bollar i luften”, att jag inte orkar umgås med vänner och familj lika mycket, att jag behöver vila ofta.

 

När jag nu börjat jobba på att acceptera allt detta ser jag plötsligt lösningar jag inte sett tidigare. Jag kanske faktiskt kan släppa all aggression mot läkare och tjänstemän som bemött oss dåligt, släppa mitt dåliga samvete gentemot dottern och se att jag trots allt gjorde gott nog.
Om jag planerar veckan väl, ser till att det finns luft, tid för vila och återhämtning varje dag, drar ner på mina krav, så kanske det går ihop. När jag sänker ribban och tillåter mig att vila, yoga eller ta en promenad när jag behöver, då orkar jag. Det kommer fortfarande dagar då jag ser allt i svart och knappt hittar kraften att lyfta kaffekoppen från bordet. Då måste jag påminna mig om, att om jag bara ger mig själv en chans till återhämtning, så är jag strax på banan igen.

 

 

Det kändes självklart att jag skulle vara på den där föreläsningen. Jag behövde ”nyckeln” Acceptans för att ta mig ur min utmattningsdepression.

 

Att jag fick den här nyckeln i ett helt annat syfte förstod jag först ett halvår senare. För när jag satt hand i hand med min man och tog emot cancerbeskedet lät jag ingen energi gå förlorad på sådant jag inte kunde påverka. Mina ledord det året blev LUGN och FOKUS. En dag i taget. Ibland en timme, en kvart, i taget. Fokusera på de små ljusglimtarna när de dök upp, som att höra barnens bus på studsmattan där jag låg i soffan, eller deras förslag om en discoperuk till min kala skalle. Inte vara rädd för sorgen och gråten, utan låta den komma, men acceptera situationen och TA MIG IGENOM.

 

 

Lucka 17 – Acceptans!

Just det, kvinnan som föreläste heter Christina Stielli och boken ”Jag vill vara glad”.