Så var det dags igen… helvetes jävla skit!

Jag ligger i sängen med dottern på ena sidan och sonen på den andra. Har just avslutat sagan, släckt lampan och sagt ”God natt, vi ses imorgon. Älskar er.”

Det är den 8:e februari 2018, tre år och två dagar sedan jag hittade den där lilla ärtan i vänster bröst, som visade sig vara cancer och medförde så mycket elände. Lång tid efter bröstcancern lät jag bli att undersöka mina bröst fast jag, om någon, borde veta bättre. Den senaste tiden har jag dock börjat göra det. En gång i månaden, första dagen efter mens, såsom rekommendationerna säger.

På vänster sida har jag ju inget bröst längre, utan en protes under huden som känns ungefär som en välfylld vattenballong. Jag känner runt dess kanter och låter fingrarna fortsätta upp i armhålan. Där hittar jag den, en hård liten knuta, mindre än en ärta den här gången, men ändå. Min hjärna vet genast vad den där lilla ärtan kan betyda och hela min kropp reagerar. Den där ska inte vara där. Inom loppet av ett ögonblick spelas ett helt galleri av bilder upp för min inre syn. Otäcka bilder, asjobbiga minnen…

Men vänta här, stopp, Stopp, STOPP!

Inte oroa sig innan man vet något säkert. Det behöver inte vara Ca… nåt farligt. Det kan vara… hjärnan letar febrilt efter en harmlös förklaring.

En svullen lymfkörtel efter en infektion? Fast jag har ju inte varit sjuk på evigheter.

En fettknuta? Kanske.

En strålskadad lymfknuta? Det måste det ju kunna vara! En lymfknuta som skadats av strålningen jag fick förra gången. Jag försöker intala mig själv att det är förklaringen. I bakhuvudet vet jag att det inte är så men jag orkar inte tänka på det nu. Jag sluter ögonen och somnar faktiskt.

Nästa dag bestämmer jag mig för att inte slå på stora trumman. Det är säkert ingenting att oroa sig över. Jag ska avvakta några dagar och se om den försvinner.

Jag klarar det, ända tills klockan är 9.15. Plötsligt står jag med mobilen i handen, har slagit numret till onkologen på Södersjukhuset och pratat in ett meddelande till min kontakt-sjuksköterska. En kvart senare ringer hon tillbaka. Hon lugnar mig med att det säkert inte är något farligt men visst är det väl bra om jag kommer in så en läkare får känna. Hon har fått ett återbud, kan jag komma om en timme? Jag tackar ja samtidigt som min hjärna ohörbart skriker Nej! Nej! Nej! Jag vill inte!

Knappt tre veckor senare sitter vi så där igen, min man och jag, hand i hand. Vi har varit med om det här tidigare, vi känner igen tillvägagångssättet, ändå håller sig ett uns av hopp kvar. Men beskedet är det vi fruktat. Bröstcancern är tillbaka, och det är ”en elak jävel”.

Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant!

VARFÖR?…, Varför?…, varför?

Varför envisas livet med att slå undan benen på mig gång på gång? Jag som just tagit mig upp på fötter, satt ner ryggsäcken med de senaste sex årens enormt tuffa prövningar för att lämna den bakom mig och tagit några hoppfulla kliv mot vår framtid. Vår framtid i min gamla hemort, i nytt hus, med min mamma, mina systrar och gamla vänner nära. En ny start där vi inte ständigt behöver påminnas om det som varit. Jag förstår det inte.

Jag förstår det inte!

Men det spelar ingen roll. Fakta är fakta.

Vi har en ny match att gå mot cancern. Det finns inga alternativ. Bryta ihop, samla upp skärvorna, försöka få ihop sig igen och sätta på boxhandskarna. Finns inga alternativ.

Nu måste jag ta till alla knep jag lärt mig längs vägen och jag måste göra det ännu bättre än förut. Bara lägga energi på det jag absolut måste och på sådant som tar mig åt rätt håll, även när livet ger mig bakslag.

Eftersom skrivandet har hjälpt mig tidigare har jag bestämt mig för att skriva mig igenom den här utmaningen också. Kanske kommer jag ändra mitt beslut längs vägen, men för nu vill jag göra det.

Jag gör det för mig själv i första hand, och för att tanken på att mina ord kan hjälpa någon annan ger mig kraft, såsom jag funnit stöd och råd hos personer som delat med sig. Och jag behöver all kraft jag kan uppbringa för att klå den här jävla cancern en gång till.