Ny fas närmar sig…

Lämnade in lappen om sommarledighet på dagis idag. Insåg att Ls sista dag på förskolan, som han gått på sedan han var knappt 2 år gammal, snart är här. Fylls av tacksamhet när jag tänker på de underbara pedagoger som L mött där och vilken bra start det gett honom.

Jag tänker på Jessica och Elise som tog emot L med öppna armar när han kom med sin knapp på magen och sin assistent i släptåg med inhalationsapparaten och sugen i ständig beredskap. Ingenting av detta var något problem, allt var bara utmaningar som skulle lösas – och som de löste det! De köpte in Babblarna och annat teckenmaterial som de använda i hela barngruppen. De fick en knapp av oss som de satte på en docka så att barnen kunde mata dockan med slang och spruta, så som Love matades. De demonstrerade sugen och gav svar på barnens frågor på en lagom nivå. När L haft en allvarlig incident på förskolan lugnade de både barn som blivit rädda och deras föräldrar på ett fint sätt.

Jag har aldrig hört något barn säga något elakt om L eller hans särskilda behov. De frågar och berättar på barns vis.

– Du ska hämta L. Han kan inte äta vanlig mat. Han äter mosad mat.

– Ja, så är det, svarar jag.

– Varför pratar L så konstigt?

– Han har ju lite svårt med munnen, men vet du, vi visste inte om han skulle kunna prata alls, så vi tycker det är jättebra att han pratar så bra som han gör.

– Ja, svarar ungen glatt.

Flera föräldrar har kommit fram till mig och uttryckt tacksamhet över att L introducerat teckenkommunikation på dagis eftersom det hjälpt deras barn också. Berättat att deras barn lärt dem tecken hemma vid matbordet.

Jag blir glad, och stolt. Stolt över L som är en så himla fin unge, stolt över oss som vågat vara öppna med hans funktionshinder och stolt över pedagogerna som sett vinsterna med att ha L i sin barngrupp. Att de genom sitt agerande visat både L och de andra barnen att vi är olika och att det är okej, att det är något bra. Att vi har saker att lära av varandra och att vi inte ska vara rädda eller skämmas för det som är annorlunda.

L älskar förskolan och har gott om kompisar där. Det är mycket tack vare de fina, kloka pedagogerna L haft turen att få. Jag hoppas att alla barn med funktionshinder möts av pedagoger med den inställningen. En viktig förutsättning för det är att skolledningen har rätt inställning. Jag har i mitt yrke som hab-sjukgymnast stött på både bra och dåliga rektorer och förskolechefer. Det är skrämmande hur stort inflytande en enda person med fel inställning, i ledande position, kan ha. Men det är några år sedan och jag hoppas att mycket har hänt. Att blivande pedagoger och rektorer får lära sig mer om funktionshinder och förstår vikten av att ge dessa barn förutsättningar att trivas i skolan och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Det kräver ofta att man tänker utanför boxen, att man lär sig se möjligheter när man ställs inför ett problem, och det måste väl vara något av det viktigaste man kan lära sig.

Det kommer rinna en och annan tår på förskolans sommaravslutning i år – garanterat!