Möjligheterna finns och Du har makten!
Det är semesterns sista dag.
Jag tassar ut ur sovrummet för att få njuta av denna morgon alldeles för mig själv. Strosar ner till bastubryggan, en av mina favoritplatser på jorden.
Det är tyst, sånär som på suset i trädkronorna och det svaga kluckandet från där vattnet möter klipporna. Idag sätter jag inte på morgonmeditationen på mobilen, som jag brukar. Det räcker med att sitta här, andas och lyssna och titta på den fantastiska naturen som omger mig.
När jag satt här, för ganska precis ett år sedan, mådde jag inte alls bra! Jag brottades med depression och med daglig ångest över att jag kanske inte orkade leva mer och samtidig skräck över att helvetessjukdomen skulle komma tillbaka och jag faktiskt inte skulle få leva mer.
Tanken slår mig, att jag kanske borde skämmas över den fantastiska sommar vi har haft, men det tänker jag inte göra. Jag tänker att den här sommaren är belöningen för de senaste fem somrarna, som vi tappert kämpat oss igenom och ansträngt oss så för att försöka njuta av de få ljusglimtar vi faktiskt fått.
Det är bara åtta månader sedan jag startade min ”Utmattade mamman”-blogg, som kom att bli min stora vändning. Mitt kliv från det elände som varit mot den härliga, spännande, skapande fas jag är i nu. Det var ett litet steg. Det gav mig visserligen en hel del jobb och rejäl ångest de första två veckorna, men inga förpliktelser. Jag investerade inte mer än min egen tid (och lite av makens och ett par goda vänners tid) och jag visste att jag kunde lägga ner när som helst. Men jag härdade ut den där inledande ångesten och snart flöt det på, i bloggen och i livet.
För det är de där små, små stegen som gör skillnaden. När du är i en riktigt tuff situation är det de små stegen du måste fokusera på, för att ta dig igenom. Om dina steg i normala fall är en meter långa så dela dem på tio! Du måste börja se dina 10 cm små steg som framsteg. Kanske behöver du ta mindre steg än så. Vissa dagar är det ett framsteg att bara stå kvar där du är. Och de dagar du backar måste du vara snäll mot dig själv och lita till att även bakslagen är små steg och att du snart är tillbaka där du nyss var och kan fortsätta åt rätt håll.
Det här är inga lätta grejer, det har tagit mig fem år att börja förstå och applicera, men nu börjar jag få grepp om det och jag tror att det är fler än jag som kan ha nytta av det jag erfarit.
Hur är Din känsla inför att släppa semesterlunken och gå tillbaka till jobbet?
Har du den där ”Åh, måste gå upp tidigt”-ångesten eller har du ”Hur ska jag överleva” – ångesten?
De flesta har väl något där emellan. Någon kanske rent av tycker att det ska bli ganska skönt.
Jag har inte kunnat ha ett jobb utanför hemmet på nästan sex år. De försök jag gjorde landade ganska snart i ”Väggen” och till slut hamnade jag på onkologen. Nu längtar jag ut! I höst ska jag börja jobba utanför hemmet igen – YEY!
Så jag tänker att om du har lite mild jobbångest så här års så tänk på alla positiva saker ditt jobb medför. Förhoppningsvis gillar du delar av det i alla fall och kan glädja dig åt den inkomst det ger dig.
Om ångesten är värre, om du verkligen inte trivs på ditt jobb och helst skulle göra något annat, börja sondera terrängen och ta de där små, små stegen mot ett nytt.
Möjligheterna finns, även om det kanske inte känns så, och du har makten, även om det kanske inte känns så.
Där jag satt på bryggan och njöt av morgonen alldeles på egen hand kände jag plötsligt ett sug av att hämta familjen och ta årets första dopp. Mina barn kallar mig ”badkrukan” – med rätta!, men det här ögonblicket kunde jag inte låta gå förlorat. Gissa om de blev förvånade när jag väckte dem med ett viskande ”Kom, vi ska ta ett morgondopp”. Och glada av att få putta i mig, eftersom jag ännu bara inte kan ta det där språnget från bryggan. Men två sköna dopp (båda barnen måste ju få putta!) och en härlig morgonstund blev det.
Ta det där lilla steget om du behöver förändra något, du kan backa om det skulle visa sig vara fel väg, och du vet inte vilka vackra vägar som öppnar upp sig lite längre fram.
