”Min” bänk

Till alla som är i, eller som någon gång kommer behöva ta sig igenom, en cellgiftsbehandling vill jag säga – det går. Det är en vidrig behandling, men det går. En bra hjälp på vägen är rutiner att hänga upp dagarna på. Vilken typ av rutiner spelar mindre roll, det viktiga är att de funkar för dig.

Ett par månader innan jag fick min cancerdiagnos hade jag hittat en liten pärla i närheten av där jag bor. Där deltog jag i medicinsk yoga, en yogaform som lämpar sig bra vid såväl utmattning som cancer. Bara att komma in där känns läkande. Där finns en lugn och behaglig atmosfär, en vackert inredd sal och skön, avstressande musik. Det är en tillåtande miljö, helt utan värderingar. Man kan komma dit precis som man är.

Jag insåg att jag kanske inte skulle orka ta mig dit under behandlingen. Dessutom medför cellgifterna ökad infektionskänslighet, speciellt vissa veckor. Därför bokade jag en privat session med min yogaledare. Det kostade lite, med det var guld värt. Efter att jag berättat om min situation guidades jag igenom en handfull läkande och ångestdämpande övningar och andningsmeditationer. Mitt i passet kom gråten, tårarna fullkomligt forsade fram. Det fick vara så, behövde vara så. Yogamattan är ett väldigt bra ställe att gråta ut på. Det var skönt att sedan ha dessa övningar att ta till de stunder då frustrationen bet sig fast i min kropp och jag, trots tröttheten, helst ville lägga benen på ryggen och springa ifrån hela situationen.

Ett annat värdefullt verktyg för mig, som jag nämnt tidigare, var appen Yoga Studio. Det pass jag använt mest – de värsta dagarna flera gånger per dag – är ”Deep Relax, Guided Meditation, 10 min”. Jag lyssnar fortfarande på det varje morgon innan jag stiger upp och varje kväll när jag går och lägger mig. Det funkar för mig.

Och så hade jag min bänk. En parkbänk placerad ca 300 meter från vårt hus. Jag hade som mål att varje dag under min behandling åtminstone gå till min bänk och tillbaka. Det låter löjligt, men det var det inte. Förutom en fåtal dagar, då jag bara kom till brevlådan eller faktiskt inte kom utanför dörren överhuvudtaget, så lyckades jag nå det målet.

Promenaderna till bänken blev ett tydligt mått på hur snabbt min kondition försämrades. Mot slutet av cellgifterna undrade jag om de hade flyttat min bänk eller rent av tagit bort den. Jag tyckte jag gick och gick men kom aldrig fram. Men nej då, den stod där. Det var läskigt att inse hur utmattad min kropp var. Att det kunde ta så långt tid att gå 300 meter och sedan behöva sitta och vila en lång stund för att orka gå tillbaka.

Men det gav också en skön bekräftelse när jag senare kände krafterna återkomma. Jag minns speciellt en dag, några veckor efter operationen, och alltså ett par månader efter sista cellgiftskuren. Det var härligt sensommar-väder och jag kände mig pigg och glad. På min promenad var jag så uppfylld av tacksamhet, och kände mig så stark, att jag nästan flög förbi min bänk. 3 km gick jag, i rask takt. Det är lätt att förivra sig när man känner livet återvända. Väl hemma igen kraschade jag fullständigt och fick ligga i soffan och lyssna på guidad meditation och stirra i taket i flera timmar. Och så har det varit, för mig.

Successivt har jag lärt mig balansera mina krafter. Hålla mig inom ramarna. Lärt mig scanna av hur kroppen och psyket mår och anpassa min dag efter det. Det är ett nytt sätt att leva, men jag vet att jag måste göra så. Jag kommer aldrig helt komma tillbaka till det liv jag hade tidigare, där jag kunde gasa på lite när som helst. Jag måste hela tiden ha i åtanke vad dagens absoluta ”måsten” är och revidera min plan allteftersom dagen går. Men det är okej, och det blir allt bättre. Man förundras över hur många måsten man faktiskt lätt kan prioritera bort. Jag önskar att jag levt så redan innan jag drabbades av cancer. Det är ett klokt och sunt sätt att leva.

Kanske finns det några ”måsten” som du skulle må bra av att prioritera bort?!