Marginaler, krockkuddar och reservkrafter
Att be om hjälp är något som många har svårt för. Jag tror att män i allmänhet har svårare för det än kvinnor, det är i alla fall min erfarenhet. Min man är duktig på många saker men att be andra om hjälp är inte en av dem. Jag har däremot aldrig haft speciellt svårt för det, snarare tvärtom. Att vi har olika platser i syskonskaran kanske också spelar in. Han är storebror, jag är lillasyster. Medan jag har velat be om hjälp med allt från matlagning till gräsklippning har min man tyckt att vi ska klara det mesta själva och inte besvära andra. Och så har han köpt en sån där robot-gräsklippare! 😉
Numera ser jag det dock faktiskt som en av mina superkrafter. För när livet jävlas med en är det en bra egenskap att kunna be om hjälp. Det är en balansgång, givetvis, och framför allt är det individuellt. Vissa hanterar kriser med att köra på och få vardagen att fungera så normalt som möjligt på egen hand. Andra behöver mer avlastning och blir stärkta av att känna att det finns ett stöttande nätverk runt omkring. Det viktiga är att förstå hur man själv fungerar och hur man fungerar som par.
När vi nu möter den tredje riktigt tuffa motgången på knappt sju år har vi dock fått ganska god koll på hur vi fungerar. Min man har förstått att min ”bensintank” är mindre än hans, jag behöver fylla på oftare. Vi vet nu båda hur tuff en cancerbehandling är och att det ofta svänger snabbt, både med behandlingsbesked och med fysisk och psykisk ork, och att det måste finnas reservkrafter att ta till med kort varsel. Jag har accepterat att han har någon konstig spärr som gör att han har ytterst svårt att be om hjälp istället för att ”växla upp” och själv ta på sig mer jobb. Och vi har både insett att det ofta hjälper mig bara att VETA att det finns hjälp att ta till OM det skulle behövas. Det gör mig lugnare i stressiga, eller på annat sätt, jobbiga situationer och gör att jag klarar av att hantera situationen utan att den behöver gå över styr och leda till panikattack eller jättegräl.
Så redan dagen efter cancerbeskedet tar jag praktiskt tag i att skapa marginaler, krockkuddar och reservkrafter. Jag skriver ett mess till våra nära och kära och förbereder dem på att vi kommer behöva deras hjälp. Jag ringer städerskan vi anlitade förra gången jag var sjuk och ser till att huset blir rentgjort emellanåt, för jag kommer inte orka och min mans krafter och tid kommer behövas till annat. Jag lägger in en baslista på Mathem så att vi enkelt kan få hem en leverans med veckans basvaror. Sedan kontaktar jag några av vår sons gamla assistenter för att höra om de har möjlighet att hoppa in som vikarier, så att vi slipper hålla intervjuer och skola in helt nya personer. Det har dom, tack och lov.
Jag skäms när jag tänker på hur bra vi har det som har den här möjligheten, att det är långt ifrån alla som kan ta till sådan hjälp. Jag skäms till och med för att vår son har den personliga assistans han är i behov av, när så många i behov av LSS (lagen om stöd och service till vissa funktiosnhindrade) idag nekas det stöd, som alla med lite sunt förnuft förstår, att de inte kan klara sig utan. Som hjälp med att andas eller att äta via en knapp på magen, om man av medicinska skäl behöver en sådan. Vi har varit där. Vi vet att man inte har en chans att hålla som familj om man samtidigt ska ta ett sådant vårdansvar för ett av sina barn.
Men det är en sak jag inte har råd med nu – att känna dåligt samvete. Det hjälper ingen annan och det hjälper inte mig att bli frisk från cancern.
Jag har fortfarande ett driv i mig, som jag haft sedan kort efter att vår son föddes. Jag ska ta mig igenom det här och jag ska göra något bra av alltihop. Ur den stora högen av skit vi fått ta oss igenom ska jag vaska fram guldkornen och dela med mig av dem. Det är den enda meningen jag kan se med alltihop, och någon mening måste det ha. För mig måste det det.
