Livet är en elitidrott
Bänkade framför TV´n ser vi Johan Olsson ta sitt välförtjänta VM-guld på 15 km fristil i Falun. Jag blir varm i hjärtat, i hela kroppen, när han senare sitter i TV-soffan bredvid sin fru Anna, som han inte träffat på 6 veckor. Jag är 37 år gammal, har två små barn, och har just fått veta att knölen jag hittat i bröstet är en aggressiv cancertumör. Det slår mig att cancerbehandlingen kommer vara för mig, vad de där 6 veckorna på solo träningsläger i en enslig fjällstuga har varit för Johan Olsson. Nöta, nöta, nöta. Hans mål har varit ett VM-guld. Mitt är att överleva cancer. Han klarade det, det ska jag också göra.
Gång på gång påminns jag om att livet är som en elitidrott. Inte så konstigt kanske. Som tonåring tränade jag voltige, gymnastik på häst, på elitnivå. Mitt lag lyckades ta medalj på såväl SM, EM som VM. Den bakgrunden har så klart präglat hur jag hanterar prövningar i livet.
Mitt största intresse är alpin skidåkning och Vinterstudion är ett av mina absoluta favoritprogram, inte minst att titta på längdåkning. Liknelserna är många. Jag känner igen det där psykologiska spelet. Hur minimala skillnader kan vända hela bilden. Har sett mig själv som Charlotte Kalla där i spåret, på jakt efter en norska längre fram. Man kämpar på, för allt vad man är värd. Kroppen skriker av ansträngning, vill lägga av, kliva ur spåret. Men hjärnan vill vinna, kan inte ge upp! Det kommer ytterligare en uppförsbacke och man tänker ”Nej, det kommer inte gå, nu skiter jag i det här.” Så är man uppe på krönet, en flack sträcka öppnar upp sig, och långt där framme skymtar en rödklädd rygg. Man har fått vittring och det är som att energiförrådet plötsligt fylls på av någon oförklarlig kraft. Min ”go kaffe” vid 10 har ofta gett mig den där vittringen. Från att ha känt mig fullständigt uppgiven efter att ha lämnat barnen, inte vetat var jag ska börja för att ta mig igenom dagen, har den där stunden med min rosa kopp mellan händerna, smaken av det varma kaffet och ljuset i det fönster-rika matrummet fyllt min kropp med ny energi. De malande, destruktiva tankarna har tystnat. Jag har tagit tag i något, en liten uppgift, inte sällan plockat fram datorn och börjat skriva.
Men som idrottande tjej var jag också en riktigt ”duktig flicka”, med väldigt höga krav på mig själv. De första åren, sedan min son fötts med sin hjärnskada, lade jag mycket energi på att banna mig själv. Känslor av skuld, självömkan, ilska, frustration virvlade runt som en tornado i mig. Men det värsta var det ständiga dåliga samvetet för att jag inte räckte till, för sonen, för dottern, för kärleken. För att jag inte höll. Dåligt samvete för att jag genom dessa reaktioner läckte energi och låg sömnlös, när jag var i skriande behov av just det.
Idag inser jag att man måste få bli arg, besviken och ledsen vid motgångar. Som när Mattias Hargin gör ett dåligt åk. Han svär högt och smäller stavarna i marken. Han är säkert på skitdåligt humör resten av dagen. Men nästa dag står han åter på start, lika laddad och fokuserad och med tro på att nå prispallen. Jag tänker att det är den där enorma viljan och beslutsamheten som vänds till ilska och besvikelse i en motgång. Det är okej, ett tag, sen måste man släppa det och ta nya tag. Inte står Hargin på start och funderar på vilka misstag han gjorde igår. Idag är en ny dag, med nya möjligheter. Rent intellektuellt har jag vetat detta länge, men det har tagit sin tid att faktiskt komma dit i praktiken. Nu är jag äntligen där.
Livet är en elitidrott – för mig. Samtidigt finns det de som säkert inte alls håller med om det. Som inte har något större behov av att stå på prispallen, och därmed inte reagerar lika starkt vid en motgång. Min man är mer den typen. Trots det tror jag att han är den av oss som har ”kammat hem flest medaljer”. För han är oftast nöjd, har inte samma behov av att hela tiden komma vidare. Å andra sidan är jag mer sprudlande lycklig när jag väl är nöjd, och betydligt bättre på att tänka utanför boxen och se alternativa vägar och lösningar.
Jag tänker att det inte spelar så stor roll VILKEN typ man är. Det viktiga är att VETA vilken typ man är, att lära känna sig själv. Genom att acceptera sina svagheter och se sina styrkor kan man använda hela sitt register på ett optimalt sätt, i varje situation man hamnar i, såväl på jobbet som i livet i stort.
Sen vinner man ju inte varje tävling, hur stark vinnarskalle man än har och hur mycket träning man än lagt ner. Det finns yttre faktorer, som man omöjligt kan styra över, som kan fälla avgörandet. Johan Olsson vinner inte varje lopp, och man kan inte besegra cancer bara genom att bestämma sig för det. Man kan bara göra så gott man kan.
Tidigare tyckte jag att det var en klyscha, ”Man kan bara göra sitt bästa”. Nej, tänkte jag, man kan alltid göra lite bättre. Nu har jag ändrat mig. Man kan bara göra sitt bästa, för stunden och med de förutsättningar man har just där och då. Mer kan man inte göra.
Och man får inte glömma bort att verkligen fira de segrar man tar, stora som små.
