Igenom cellgifterna – en andra gång!
Det är tre veckor sedan min senaste cellgiftskur MEN idag blir det ingen ny, för jag är KLAR!
Jag har tagit mig igenom. Igen. Fy farao vad skönt!
Den sista kuren tog dock rejält och det krävdes en blodtransfusion för att få liv i min slutkörda kropp.
Man väntar sig gärna en klang- och jubelfest i kroppen när man är klar med cancerbehandlingen. Det är lätt att sikta in sig på det datumet och tro att ”då är det över”. Och i bilen hem efter den sista cyton kände jag faktiskt en väldig lycka. Lite hög på kortisonet som börjat kicka in, lycklig över att äntligen ha blivit av med min piccline och lättad att ha klarat mig igenom behandlingen trots vissa bakslag. Om någon såg mig bakom ratten, där jag sjöng och sittdansade till Justin Timberlakes Can’t stop the feeling på hög volym, undrade de nog hur det stod till. En härlig känsla av frihet!
Men de kommande dagarna blev jag snabbt sämre och ännu tröttare än jag blivit tidigare. Jag orkade knappt prata med mamma som tack och lov kommit för att hjälpa oss med vardagssysslorna. Hon lämnade och hämtade barnen, handla, lagade mat och skötte disken medan jag låg i sängen och försökte orka se ett avsnitt av Gilmore Girls för att avleda tankarna. En natt fick jag outhärdlig ångest och trodde återigen att jag höll på att bli galen på riktigt. Så kom ASIH hem och gav mig blod och det var som att livet, bokstavligt talat, återvände ut i kroppen. Det gav mig en skön insikt om att ångesten, denna liksom säkert många gånger tidigare, faktiskt hade en fysisk förklaring.
Nej, det blir sällan någon längre klang- och jubelfest. Istället infinner sig ofta en tomhet.
Under den cirka halvåret långa cyto-behandlingen har jag fått liksom superkrafter och klarat att stå ut med långt mer än jag trott. Då har man full uppbackning från onkologen och man har inget annat val än att köra på. Men när behandlingen är över är det som att luften går ur en. Kroppen är sliten, konditionen usel och hjärnan trött och trög.
Den här gången var jag beredd på det, vilket gör det betydligt lättare att hantera. Man vill såklart tillbaka till det ”normala livet” fortast möjligt, men stora kliv framåt riskerar att också ge stora bakslag. Därför måste man ta små steg. Rehabiliteringen tar tid och är tyvärr inte spikrak, det kommer gå upp och ner. Så jag ska försöka att verkligen ta tillvara lärdomarna från förra gången.
Jag vill gärna att det jag varit med om ska komma andra till nytta, men för att kunna hjälpa andra behöver man vara någorlunda hel själv. Jag har en bit kvar.
Så de närmsta veckorna, eller månaderna, tänker jag kliva in i en ”rehab-bubbla”. Förutom familjen och våra bestyr tänker jag lägga all min tid och energi på fysisk och psykisk rehab.
När jag börjar känna mig hel igen hoppas jag kunna dela med mig av mina och min familjs erfarenheter, såväl om livet som ”funkis-familj” som om cancern. Jag hoppas ni vill fortsätta läsa då!
Vet Du någon som kan ha nytta av att läsa Utmattade mamman så dela gärna min sida.
Avslutningsvis vill jag tipsa om två låtar som jag lyssnat på många, många gånger, när jag varit ledsen och låg under cellgiftsbehandlingen. På bara sju minuter har de här två låtarna hjälpt mig att torka tårarna, kliva upp från sängen och gå ut till maken och barnen, ibland t.o.m. med ett litet leende på läpparna.
Båda låtarna är med artisten Kesha. Lyssna på texterna!
- Praying (jag tillägnar cancern den här låten, den ger mig lite jävlar-anamma)
- Rainbow (gör mig glad och inger hopp när man håller på att tappa det)
Livet kan vara magiskt, även i tuffa tider, om man bara låter det! // Utmattade mamman
