Hushålla

Prövningen att plötsligt vara förälder till ett svårt sjukt barn har jag och min man hanterat väldigt olika. Ganska ofta har jag skakat på huvudet åt hans metoder, inte fattat hur han har tänkt. Men med tiden har jag lärt mig att vi kompletterar varandra och att hans sätt, i vissa situationer, till och med är att föredra.

Under de fem månader vår son vårdades på intensivvårds-avdelning turades vi om att sitta med honom i famnen i stort sett hela dagarna. När vi efter några veckor börjat sova hemma hos dottern båda två var jag på sjukhuset vid klockan sju på morgonen. Maken lämnade dottern på dagis, försökte jobba några timmar och löste sedan av mig. Ibland fick dottern följa med upp och säga hej till lillebror, men vid minsta tecken på förkylning byttes vi istället av på parkeringen. Vid 22-tiden försökte den som hade kvällspasset ge sig av hemåt. Då hade sonen sällan somnat, men tack och lov kände vi oss oftast trygga med natt-personalen och klarade av att lämna honom i deras vård.

Under mina pass satt jag på helspänn, stirrandes på monitorn som visade hans syresättning, puls och andningsfrekvens. Ständigt beredd på att tillkalla personal eller slänga upp honom i vårdbädden och själv greppa sugen, om han hostade upp slem eller bara slutade andas, vilket han gjorde titt som tätt. Med hörseln på max analyserade jag omedvetet varje andetag han tog, rossel och pipljud, försökte förtvivlat förstå vad det var som hände. Jag förde minutiös dagbok över matningstillfällena för att kunna se mönster och förebygga komplikationer.

Min man däremot, satt ofta med L i famnen, lurar i öronen och Ipad i knät. Galet tyckte jag då, klokt insåg jag senare. För att sitta sådär på helspänn, timme ut och timme in, i månader, är inte hälsosamt. Det inser jag idag, men då kunde jag inte göra annat.

I fjällen härom veckan stötte jag på alpinåkaren Frida Hansdotter mellan första och andra åket i SM i storslalom. Hon satt och spelade yatsy i caféet. Det är något man ofta ser i tävlings-sammanhang, att atleterna gör saker som håller dem avslappnade ända fram tills det är dags för start. Blir en start uppskjuten är det en viktig egenskap, att kunna hålla nere adrenalin-nivån, att inte slösa energi i onödan.

Samma tänk måste man försöka ha som förälder till ett sjukt barn. Även om det är ohyggligt svårt att lämna sitt barn i någon annans vård, och nästintill omöjligt om man inte känner sig trygg med den som ska ta över ansvaret, så måste man hitta lösningar för att kunna släppa. Man måste få regelbundna chanser till återhämtning. Nätterna hemma blev vår räddning, även om bilkörning är något jag avråder från under sådana omständigheter. Mer än en gång var jag framme på sjukhusets parkering när jag insåg att handbromsen fortfarande var dragen, 15 minuters körning på mestadels 70-väg från vårt hem. Då höll jag sällan hastigheten, eftersom varje minut som jag inte var hos något av barnen kändes som totalt slöseri. Det hände också att jag kom fram och insåg att dunsarna jag hört var sladden till kupé-värmaren som studsat mot underredet på bilen.

Nej, någon vidare bilförare är man inte i sådana lägen. Men vad ska man göra? Att få sjukresa var nämligen inte möjligt, eftersom patienten själv, en svårt sjuk bebis, inte fanns med i bilen.

Och Frida Hansdotter då? Jodå, hon vann storslalomen! Bra jobbat, Frida!