Timeout

På något konstigt sätt är tiden mellan att jag hittat den där knölen och tills vi får beskedet mer ångestladdad än den efter, när vi väl vet. Ovissheten kastar en mellan hopp och förtvivlan åtskilliga gånger varje dag. Ena sekunden intalar jag mig att den lilla knutan inte är farlig och att allt kommer bli bra. Nästa sekund minns jag läkarbesöket då vi fick det dåliga beskedet förra gången och hur fruktansvärt det var. Det är liksom bara ett andetag mellan tanken att allt snart kommer bli bra och den att allt snart kommer gå åt helvete. Och det enda man kan göra är att invänta beskedet.

Jag vet att hela ens liv kan spåra ur på bara en sekund. Att ens framtid, med några få ord från en läkare, kan ta en helt annan riktning än den man siktade på.

Med ett cancerbesked är det som att ens eget liv sätts på paus medan alla andras runt omkring fortsätter i oförändrad fart. Medan man själv tvingas ta timeout och bara fokusera på sjukhusbesök, provtagningar, medicinska besked och att ta sig igenom den vidriga behandlingen, fortsätter familjens och vännernas liv som vanligt. Nästan i alla fall. Barnen ska till skolan, gympapåsar och matsäckar ska packas, läxor ska göras, kalas och högtider ska firas. Det rullar liksom på.

Men det finns en person vars liv tar allt annat än paus – min mans. Plötsligt, trots sin egen oro, sorg och stress, måste han växla upp. Förutom att han många dagar måste både lämna och hämta barnen kommer en hel del av det som annars faller på min lott i vårt hem läggas över på honom. Även dagar då jag mår ”bra” måste han ständigt vara beredd att hoppa in för mig eftersom mina krafter är så oförutsägbara. Några marginaler finns inte så jag måste vara oerhört lyhörd för vad min kropp orkar och inte. Det är inte lätt, trots att jag nu övat på just detta så gott som dagligen i över sex års tid.

De dagar man mår ”bra” vill man så gärna ta igen lite, lite av allt man gått miste om. Det är lätt hänt att man tar i lite för mycket. Man vill passa på att få fint hemma eller laga en god middag till familjen, man går en lite för lång promenad eller bokar in lite för mycket på en och samma helg, som krafterna visar sig inte räcka till. Plötsligt landar man i soffan likt längdåkarna efter den avslutande backen i Tour-de-ski. Totalt slut!

Tack och lov är våra barn nu tre år äldre än de var förra gången. Då var de bara tre och fem år gamla, nu alltså sex och åtta. Det är stor skillnad. Nu klarar de mer på egen hand och de kan hjälpa varandra. Dessutom har min man och jag blivit bättre på att se vad vi kan be om hjälp med och faktiskt göra det också. Men oavsett det är det inte bara jag som går en tuff match under behandlingen, det gör sannerligen min man också.

En sak har hjälpt oss mycket att ta oss igenom de galna prövningar vi gått igenom tillsammans – vi unnar varandra. Vi försöker verkligen ge varandra tid och möjlighet att göra sådant som fyller på vår energi. Eftersom vi, p.g.a. vår sons funktionshinder, ytterst sällan kunnat lämna honom båda två samtidigt har vi varit bra på att komma iväg på saker var för sig. Jag har t.ex. åkt på vandringsresa i fjällen och på tjej-weekend i Barcelona med min syster. Maken har åkt till fjällen med vänner men då bott i tält (i smäll-kalla vintern!) och antingen bestigit Kebnekaise eller gått med stighudar uppför fjället för att få ett riktigt bra åk i orörd snö nerför. Lite galet tycker jag… om man ska åka iväg för att fylla på energi är det väl bättre att bo på hotell med en skön säng och god frukost, men det där är ju en smaksak. Huvudsaken är att man får komma ifrån ett tag och göra något man tycker är kul. Då kommer man hem med lite ny energi, som man så väl behöver.

Så det som är bra med att ändå ha viss erfarenhet på området är att man blir bättre på att förebygga plötsliga krascher. Så när vi nu väl fått det fruktade beskedet tar jag genast itu med att skapa marginaler, reservkrafter och krockkuddar, för både mig och maken.