Cellgiftskur 1, dag 4.

Det är dag 4 och första vardagen efter min första kur. Hemma är det tyst och lugnt, vilket är skönt men också ger en mer tid att tänka och känna. Himlen är grå och det är svalt ute. Det tar emot att lägga undan filten och kliva upp ur soffan när jag vilat en stund sedan resten av familjen gett sig iväg. Men jag vet att om jag ligger kvar för länge börjar det skava i både kropp och tanke. Så jag tar sats, tar mig upp och går ut med hunden.

Vi går upp i skogen där hon kan springa lös och jag kan hålla en egen lugn och jämn takt. Det är kuperat och redan såhär fjärde dagen märker jag att mitt tempo sänkts rejält. Redan efter första backen måste jag stanna och hämta andan. Jag tröstar mig med att första veckan, liksom förra gången, nog är den värsta och att jag kommer kunna höja tempot igen innan det är dags för nästa kur.

Upplägget är sådant att jag under en tre-veckors-period får en ”helkur” (två preparat) dag 1, en ”halvkur” (ett av preparaten) dag 8 och därefter en dryg veckas paus för återhämtning. Inför varje kur måste jag lämna blodprov för att kolla att mina blodvärden är tillräckligt bra för en ny omgång. Totalt kommer jag få 6 till 8 kurer. I samband med varje kur läggs förbandet runt min Picc-line om på sjukhuset och veckan det är paus får jag det gjort på vårdcentralen. Så det är en del att boka in i kalendern.

När jag nu fått schemat inser jag att jag kommer missa både min systersons konfirmation och min svågers 50-års-fest. Att åka från Stockholm till Skåne under kurveckor känns inte aktuellt. Förra gången jag var sjuk missade jag en av mina allra bästa vänners 40-års-fest, min barndomsvän, som jag känt i hela mitt liv. När jag tänker på det blir jag ledsen. Jag har redan missat så mycket, sådant som inte är livsviktigt men som ändå är höjdpunkter i livet. Tillfällen man ser fram emot, planerar och sedan återkommer till många gånger. ”Kommer ni ihåg den där festen…” Varför ska jag behöva missa igen?  Varför ska jag återigen tvingas fylla kalendern med besök till vårdcentral och sjukhus och pricka in dagar då jag vet att jag kommer må riktigt dåligt. Varför?

Men jag börjar inte ens gråta den här gången, konstaterar bara att så är det. Jag är på dag 4 och detta ska pågå i cirka ett halvår. Jag kan inte tänka på allt jag kommer missa. Jag måste istället fokusera på vad jag trots allt kommer kunna göra och glädjas åt det. Jag måste hålla sikte på att återigen ta mig igenom det här, bli frisk och fortsätta leva ett bra liv, trots att jag idag inte kan, och inte ska, föreställa mig hur det livet kommer att se ut. 

De två stora prövningarna jag gått igenom – att bli mamma till ett barn som är svårt sjukt och behöver tillsyn dygnet runt samt att drabbas av bröstcancer – har förändrat mig som person. Till det bättre, skulle jag säga.

Jag vet att denna omgången också kommer göra det. Prövningar som dessa förändrar ens värderingar, ens sätt att se och tolka både sig själv och livet runt omkring. Jag har blivit bättre på att höra och följa min inre röst och i fortsättningen ska jag bli ännu bättre på det. För är det något som gett mig vägledning i rätt riktning genom allt det här så är det den, min inre röst, även om jag inte alltid lyssnat.